På söndag fylls himlen av blixtar och dunder, hurraropen skallar över nejden till osannolika volymer och fanfarernas tordönstämmor skakar kottarna ur varje gran inom och utom sockengränserna. Unge herr Hjältman fyller år då. 40 år tillochmed. På sätt och vis känns det nästan bättre om jag raljerar över det själv istället för att överlåta det till alla andra. Nog för att jag tror att ”alla andra” kan sköta det nog så bra, men det är ju lite kul att dra dem vid näsan!
Nu kommer ett av de sista inläggen på denna sida av fyrtioårsgränsen. Nojjan över att alla har fyrtioårsnojja kom över mig lite extra idag, kanske för att jag fick gläden att ringa och gratulera min far på hans 71-årsdag. Han har också fyllt fyrtio sägs det, även om det är längesen. Mina klasskamrater börjar trilla dit en efter en, och det vore ju rätt konstigt annars. Och ändå… Ändå har alla i omgivningen sån ruskig nojja över att jag ska fylla fyrtio. Själv ser jag det lite som att jag numer får sitta vid de vuxnas bord när jag är bjuden på kalas. Och det gillar jag! Dessutom har jag också uppnått en ålder där också mina erfarenheter bör tas med i överväganden – jag har ju varit med ett tag nu. Och jag tycker mig ha rätten att krävas att tas på allvar. Ja, när situationen så kräver – i övrigt kan ni göra som ni brukar. Man blir ju lite överseende också med åldern.
Vissa riktlinjer hade jag dragit upp för min fyrtioårsdag när jag var hälften så gammal, alltså runt tjugo. Det har skitit sig storligen kan jag tala om! Nån livsnavigatör är jag då inte, men det har ju gått bra ändå. Och hur skulle jag då, för tjugo år sedan, kunna förutspå händelser som jag inte visste fanns? Det är ju som två världar, före och efter tjugo. Det är nu under den senare halvan av livet som mitt vuxna jag har vuxit och frodats. Då, runt 1992-93 eller nått, var jag bara barnet. Vilken tur att jag inte visste då att jag nu skulle tycka det, då har jag förmodligen hamnat i en ganska allvarlig konflikt med mig själv. Eller om det var i den perioden kanske som jag slutade prata med mig själv, jag fick ju så dumma svar…
Jamen vad ska jag då förvänta mig av livet såhär efter fyrtio? Om jag ska försöka dra upp samma riktlinjer för nästa halva som jag en gång gjorde vid tjugo? Haha, den går jag inte på igen! Nädå, jag ska inte lägga mig i och påverka på det sättet. Ibland måste man fatta fundamentala beslut, ibland måste man göra små ändringar och lägga upp planer. Fast man märker när det är dags för det, och det känns inte så nu. Thomas har fyllt arton år, och är myndig. Till viss del sköter han sig själv, men ett fadershjärta kopplar aldrig av. Freddy har fyllt åtta år, växer så det knakar och har inte hunnit träffa på framtida ord som ”mobbning”, ”skoltrötthet”, ”rasism” och annat skit. Alltså passar jag på att njuta av det relativa lugnet. Snart händer det något som gör att livet ändrar riktning igen ändå, utan att jag försöker påverka. Något stort, omskakande eller något litet utan större konsekvenser. Men fyrtio fyller jag, det vet jag och det kan jag inte påverka. Alltså – tar vi det med ro.
Grattis på fyrtioårsdagen, Mats – på söndag alltså!
