Så var det då dags – besöket på platsen jag läst om, förundrats över och imponerats av i ett antal år skulle äntligen bli av! Ljåbuan och – Myltplockarstan!

Jag har läst berättelser, hört skrönor och berättelser och fascinerats över drivkraften hos de människor som slet på myrarna under ändå rätt usla förhållanden. Fantasin har spunnit lös på de fakta som finns att läsa och nu skulle vi äntligen få komma dit tillsammans med kunniga guider som på plats berättade om alltihop. Om hur handlare Bergqvist fraktade upp hela sin handelsbod från Västnor, om hur åkare Ol-Persa fick körningarna både med varor dit och sen med bären därifrån därför att han hade kärror med gummihjul! Denna nymodighet som gjorde färden på de steniga stigarna lite mera uthärdlig än med stumma stålskodda trähjul. Om hur bärplockarna bodde på Hotell Mylta och för att alla skulle få plats så låg de nästan i dubbla lager… Anette, Freddy och jag packade lite regnkläder prognosen till trots, Ballerinakex och kolbullekitet bestående av stekpanna, den lilla gasolbrännaren och allt det goda som behövs. Stövlarna blev dock kvar hemma på bron! Det gjorde inte så mycket skulle det visa sig, även om det regnat branog på slutet så var vägen dit torr och fin och med den nya bron över bäcken strax innan buvallen så gick det bra.

 

Efter gemensam samling och genomgång på Wikners i Persåsen bar det av upp mot Gamla Fettjebuan och avtaget mot Ljåbuan där vi kunde åka bil ända tills vi var ca 2 kilometer från buvallen.

Vi var en liten men tapper skara, solen sken från en bitvis mörk himmel men vi hade uppehåll än så länge. Det gick förresten att åka Passaten hela vägen och det fanns nog kanske nån centimeter över på markfrigången. Men ska ni dit så rekommenderas ingen sänkt asfaltsracer, det är gott om storsten som sticker upp och gröpper som är rejält djupa. Det är såna gånger man funderar på varför Pajeron stod hemma på gården och såg ensam ut… Jaja, så är det – det är lätt att vara efterklok! Freddy tog sin nyinköpta ryggsäck (vi köpte en 26 liters säck med gott om intällningsmöjligheter åt honom och nu var det upp till bevis: blev det lättare åt honom att bära lite med en riktig säck?), jag tog på mig min väl ingångna dagsturssäck och sen gick vi upp mot buvallen.

 

Nästan framme vid vallen blev det ett kortare stopp där Leif Wikner berättade en anekdot om ”Livets vatten”, och om hur det påstods att en snaps varje dag med vatten från denna källa bidrog till hälsa och välmående livet igenom. Med tämligen öppna sinnen tog även jag en kåsa av detta mirakulösa vatten och se, jag lever i högsta välmåga även idag!? Vi drack förresten allihop och mig veterligen så mår vi fint varenda en. Det syns dåligt på bilden, men källan ligger bakom den timrade sidoväggen och spången. Flödet i bäcken som passerar ser ut att minst tiodubblas efter källan, det är otroligt mycket vatten i den ådern. Dessutom så är den tydligen öppen året runt, den kan driva över men vet man var den är så går det fort att skotta sig fram till den och då få färskt vatten även i den bistraste vinter.

 

När vi lämnat källan för att gå de sista fyra, kanske femhundra metrarna till vallen hördes säregna toner genom fjällbjörkarna. Till tonerna av Jan-Olof Oscarssons trombonmusik(!) äntrade vi vallen som visade sig i fullt solsken när vi kom fram. Tyvärr var det rätt molnigt så luckan som solen trängde ner genom slöt sig lika fort som den öppnats, men regnet höll sig fortfarande borta som tur var.

Redan på vallen innan vi kom fram till byggnaderna gick det att se spår av restaureringen. Enebuskar hade rivits upp med rötterna och groparna efter dem syntes tydligt på en del ställen. Vallen hade nästan täckts helt och hållet av stora sammanhängande buskage av enen, och enligt återställningsplanen så ska dessa bort då de inte fanns där då vallen var aktiv. Människorna rev redan då bort dem för att få mer bete till djuren.

 

Väl framme fick vi en grundlig genomgång av de arbeten som gjort för att återställa allt till ursprungligt skick. Osäker på årtalen som jag är – det var ett antal siffror som passerade – så tror jag att vallen var i ett miserabelt skick redan på 70-talet. Bustugan som syns på bilden har fått de flesta stockar utbytta, taket har renoverats och i princip det mesta har renoverats eller lagats. Gärdesgårdar har byggts upp igen och djuren är på plats nu, så nu är vallen betad och det ser autentiskt ut. Det fattas en del så klart såsom får, kanske getter och framför allt bufolket – men vallen lever och kommer att finnas kvar för beskådan under lång tid framåt. Vi fick det också berättat för oss att detta område är unikt på många sätt men bland annat för sin täthet av buvallar. På varje 9 km² finns det en vall! 2500 djur fördes varje vår hit upp för sommarbete! Vilket jobb, det var strävsamt folk förr…

 

Här är bakre gaveln på bustugan ovan. Den timrades som vanligt, men kläddes sedan med takspån. Denna sida var den som var mest väderutsatt och därför den som for mest illa. Spånbeklädnaden gjorde att det var lätt att byta ut och underhålla väderskyddet så stugan höll längre. Torvtaket var gjort på traditionellt vis – vilket inte säger mig ett smack såklart. Men uppepå räfterna(?), takbrädorna alltså, så lades sex lager med näver. Därefter två lager torv, varav det understa med gräslagret nedåt, mot nävern. Ett övre lager lades sedan på med växtligheten uppåt och sen var det bara att vänta på att det skulle växa ihop och bli tätt, vilket tar ett till ett och ett halvt år. Livslängden på ett sånt tak är sedan 45 till 50 år! Och helt underhållsfritt nästan dessutom!

 

Jordkällaren var en imponerade syn utifrån, men än mer inifrån! Vilket jobb de har gjort, vilket arbete med att bygga valvet som själva källardelen bestod av! Dessutom ha de renoverat även valvet, vilket måste ha varit ett hästjobb! Tänk er ett valv bestående av kilar och du ska ta bort den översta i mitten utan att något rasar! Lyft den sakta medans någon ller några hjälper till underifrån med att kila in motsvarande det som tas bort uppifrån. Sakta, sakta. Centimeter för centimeter utan att skapa sättningar eller rörelse i resten av valvet. Taket förresten, ser ni att det är assymetriskt? Också med tanke på vintervädret, blåsten kommer oftast in från höger i bild. Räftornas förlängning ut åt vänster gav snön skjuts så att den hamnade långt från källaren och taket slapp tyngden av de enorma möngder snö som annars kunde lägga sig över källaren. Det fanns kunskap förr också, även om de inte hade de fina hjälpmedel vi har idag…

 

Efter rast-vila på buvallen där vi åt vår medhavda matsäck, det vill säga vi stekte kolbullar på gasolköket så var det då äntligen dags för den i mitt tycke efterlängtade höjdpunkten med dagens aktivitet: Myltplockarstan!

Den i åtminstone jämtländska fjällvärldens utan motstycke unika ”industrianläggning” som baserades kring Oviksfjällens vidsträckta myrar, Hotell Mylta och Bergqvists handelsbod! Wow liksom! I baracken på bilden – som för övrigt är just ”Hotell Mylta” – så huserades uppemot 30-35 betalande gäster varje natt! Säkerligen inte utan knussel och knot, men de hade tak över huvudet och säkert var det rätt varmt där inne också. I den vänsta delen fanns den stora förläggningssalen och i bara den fick 20 personer sitt natthärberge. Just nu ser byggnaden inte mycket ut för världen, men det har sökts och beviljats bidrag och alla byggnader som kan härledas till den gamla Myltplockarstan kommer att restaureras till ursprungligt skick. Kanske tur det, nocken ser nästan ledsen ut med sitt nerhäng på mitten. De grävningar nere runt syllen som gjorts är för att stoppa förfallet, växtligheten som binder fukten har rensats bort så att det åtminstone inte murknar ännu mer.

 

Bergqvists handelsbod. Blandannat då såklart. I barackens vänsta del fanns handelsboden komplett med lager och allt. I den högra delen huserade åkare Ol-Perssa, han som hade kärror med gummihjul ni vet! Tänk er själv en komplett affär på 7 kvadratmeter? Där såldes torrvaror som socker, mjöl och liknande. Men även färskvaror som korv, kött, fläsk och sånt. Dessutom var handlare Bergqvist återförsäljare åt kaggfabriken i Gisselfors. Kaggarna användes dels för transport av bären hem från myrarna – de hade mindre kärl som de plockade i och hade kaggarna som depåkärl som sedan bars tillbaks i mesar på ryggen. Dels användes kaggar för lagring av bären sedan de köpts in av Bergqvist. Kaggarna förvarades sedan antingen i grävda källare eller i kallkällor för att hållas kylda. Jordkällare i moränåsarna i fjällen, vilken hästjobb att gräva ut dem!? Imponerande!

 

Här får vi en intressant genomgång av det mesta som finns att veta om stan, om livet där under bärsäsongen och lite sånt. Guiden heter Ewa Ljungdal och hon har forskat och skrivit massor om fenomenet. Freddy tyckte nog att det var rätt träigt att behöva lyssna på allt, men vi gick runt sen och kikade på alltihop och då kunde vi ta det på en nivå som han gillade bättre. Han ville dessutom kika in i de källare som fanns kvar, men jag avrådde honom efter att ha sett skicket… Men som sagt så ska ju allt återställas, så någongång i framtiden kanske det går att krypa in även dit. Vi fick även höra en autentisk berättelse om hur en av deltagarnas vänninor varit där som liten, om hur hon sett eldar och brasor överallt utanför hotellet och handelsboden. Nu idag är det såpass igenväxt att det är svårt att föreställa sig, men vid högsäsong så berättas det om uppemot sjuttio tält på vallen utanför bustugan nere på Ljåbuan! Och säkerligen dubbelt upp uppe vid hotellet!

 

Här hotellet igen, nu under inspektion. Tyvärr var allt låst och igenbommat så det gick inte att komma in och titta. Men en fönsterkik avslöjade att det låg byggmaterial där inne, så kanske att restaureringen redan är i sin linda. Intrycken vi fick från besöket är… Häpnadsväckande! Allt är bara så jäkla häftigt. Att det sedan saknas motstycke i historien för något liknande gör ju bara att det är ännu större. Visst är det lätt att fastna i intryck som häpnadsväckande, fantastiskt, lyriskt och liknande men samtidigt så känns umbäranden, slit och möda, kamp och fattigdom väldigt nära. För många var det säkerligen räddningen att de kunde plocka ihop en redig slant som sedan användes för att överleva vintern. En kvinna plockade mylta för motsvarande 650 kronor vilket var en bra årslön. Och det var all time high det året!

Nu har jag skrivit en hel del, jag hoppas ni har läst och tyckt om det. Vi blev ombedda av Leif Wikner att rekommendera denna guidade tur om vi gillade den, och det gör vi. Både gillar och rekommenderar alltså. De vill ha en hundring per person, och det är väl använda pengar. Nu avslutar jag med lite blandade bilder från besöket. Jag berättar gärna mer och ett bra sätt är ju att ställa frågor i kommentarsfältet isåfall. Nu så mer bilder: