Att dra tungt släp

Tr_ttVad skönt att jag har rätt behörigheter. Jag har rätt att dra det tunga släpet, lastat med farligt gods dessutom. Jag vet hur jag tänkte när jag tagit dessa behörigheter, att jag minsann visste när de skulle komma till nytta. Och att jag skulle känna en stolthet över att ha dem. Och det är klart att jag gör. Men att man ska behöva dem – eller deras motsvarigheter – för att ta sig genom vardagen visste jag inte. Alla ni glada, ystra människor där ute – passa på att njuta nu! Själv ska jag gå in i vad jag tror är den absolut tyngsta perioden på året. Om jag visste varför det är så, men en del får ju fruktansvärda höstdepressioner då jag istället mår som bäst! Men nu… Dagarna släpar sig fram, och släpet som hänger bakom gör vad det kan för att bromsa ännu mer. Lasten på vagnen syrar och fräter medans hjulen kasar i vårlera, så nog behövs alla tillstånd och krafter man kan uppbringa för att komma fram.

Jag letar vårtecken, och hittar dem i massor. Fåglarna, rådjuren, grävlingen. Insekter, Tussilago och Videkissar. Alla kommer fram nu, naturen börjar vakna till liv och överallt ser man tecken på den explosion som ska komma efter påsk. Tiden då allt ska starta om, då allt ska fyllas med energi och kraft att leva ända tills i höst. Då känns det lite konstigt att all min energi bara försvinner? Motvalls kärring liksom. Det är ju inte första gången jag är sån såklart men nu har jag ju inte valt detta själv. Ska jag vara ärlig så sitter jag och drömmer om hösten. Om jakten, om hundarna. Om att få uppleva Driva i sitt esse igen och det på lovlig tid – utan att hon har smitit… Om att få smyga på gångstånd och ståndskall i älgskogen, om historier och upplevelser. Om att gå en hel dag utan att se så mycket som en korvbit ens. Dit längtar jag, men först ska vi ha sommar! Sommaren är självklart en av de bästa tiderna på året, och jag älskar de ljusa varma sommarkvällarna. Människor lever upp, det hörs sorl och skratt ute i närheten. Det luktar grillat kött och barnen skrattar och leker! Men nu ska det först vara… vår. Näe, er – inte min.

Sen är det väl så att när svartsinnet en gång bitit sig fast så smittar det av sig på allt annat. Det gäller att sträcka på sig, tänja på begreppen för nånstans där finns vardagsglädjen, den som gör att man hittar något positivt i allt. Sen är det lite märkligt för det är accepterat att vara less på hösten, men inte på våren!? Alla ska vara så förbannat glada över att värmen kommer, att lövknopparna brister och att backen nedanför fågelborden ser ut som en veritabel salmonellaodling. Och helt ok, var glada! Var precis hur spralliga, lyckliga, ystra, överglada ni vill. Men om ni mitt i allt det där kommer ihåg att alla inte är lika, så ska jag glädjas med er på min nivå. För att det är vår är jag hellycklig över, det når liksom inte riktigt ända ut bara…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.