Att skrika eller inte skrika…

En sån här jävla dag till… Vet inte varifrån de kommer eller var de tar vägen, men de kan stanna där de hör hemma. Långt härifrån. Bortom medvetandets gräns, bortom förståndets rand. Utan mig. Jag vill inte följa med dit. Ibland känns det som det är dit jag är på väg, och troligen är det så. Men att det går så sakta att jag inte märker det samtidigt som det går för fort att förstå. Eller så är jag redan där…

%d bloggare gillar detta: