Author Archive for Mats Hjältman

Söndag kväll

Och allt är sig likt. Det vill säga, inget är sig likt. Idag har jag haft besök av en familj från västjämtland som ville träffa mina hundar, fauvarna. De har läst och hört om rasen men aldrig träffat någon Fauve i verkligheten. Så nu har vi nog fler fauvar i närområdet snart, Axxa charmade dem totalt!

Lugnet efter stormen

Nu sover de så gott båda två. Vi har hamnat i Östjämtland ikväll, för vidare förflyttning mot kusten i morgon bitti. Fibern är avslutad för i år, och vi går mot andra arbetsuppgifter.

November

Årets november slår nog rekord. Tror aldrig jag stött på så många skitgrejor som kulminerat i just november.

Flera av dem är bara att lägga åt sidan då det visade sig att motparten inte hade något att komma med… Jag visste det, motparten visste det. De som skulle övertygas om motsatsen upptäckte det. Nu är det ett koppel av nyttiga idioter som kvarstår, men det må vara. De är ändå bara inskränkta små människor som inte har något annat syfte än att föda sig på andra, att överleva på den energi de orättmätigt stjäl från andra. De tror felaktigt att de betyder något i det stora hela, men inte då. De får dock leva vidare i villfarelsen då var och en är lyckligast i sin egen enfald.

Gorma gick igenom en jävla pärs. Hon fick i sig något som magen inte klarade av att smälta, detta något fortsatte in i tarmarna och pluggade igen hela hennes system. Till sist fick hon så kallade fekala kräkningar, hon spydde ur sig avföringen helt enkelt. De tror att hon ätit en majskolvsstubbe, alltså mittendelen av en majskolv. Var hon hittat den har jag ingen aning om, jag har inte haft majskolvar hemma sen sommaren i fjol. Dessutom visste jag sen förut att deras magar inte klarar av dem så jag är väldigt noga med att inte lämna sånt framme. De åker i samma påse som olämpliga ben. Hon vägde mellan 13 och 14 kilo när det var som sämst. De visste inte om hon skulle orka vakna ur narkosen efter operationen ens. Men nu är hon pigg och glad, väger in på 22 kg just nu och är odygdigare än nånsin go’vovvan min ♥️ Flera stora tack ska utdelas för hjälp jag fått med henne. Djursjukhuset i Östersund så klart, utan dem vettefan hur det skulle ha gått… Freddy, älskade grabb. Vilket jobb han har gjort under tiden hon var sjuk. Både vårdat henne och hjälpt till med de andra. Hon bodde till och med hos honom i Svenstavik en vecka under konvalescensen. Annica och Robert ska också ha ett stort tack för att hon fick bo där, och för all hjälp under tiden.

Allt skit som har hänt har begränsat möjligheterna till jakt. Stora tack ska riktas till Fanbyns jaktlag för alla tillfällen de givit mig och hundarna att få komma ut i skogen. Lika så till Ralf som låter mig jaga på deras mark.

Mera ledigt

Är det bara jag som mår sådär av all ledighet? Visst är det skönt och så, men ändå… Det tar bara ett par dar så hamnar jag i världens rastlöshet och börjar vanka av och an. Samtidigt är det så svårt att ta tag i saker, för ”det där kan jag ju lika gärna göra i morgon”. Visst får jag saker gjorda men långt ifrån den omfattning som jag har tid till.

Jag får nog mer gjort när dagarna är strukturerade. Kanske har det med min ”infp-personlighet” att göra, det finns ju ganska väl dokumenterat att det inom ramarna finns just såna här problem. Men som den idiot jag är så går det ju inte att ta till sig fakta. Lite av ”bara för att alla andra som är lika är såhär och sådär så innebär ju inte det att jag är…”.

Kanske mer kunskap stillar frågetarmen?? Hahaha, den är bra – ju mer kunskap, desto fler frågor, fler timmar på Google, i böcker, i min isolerade värld av egna tankar. Det har jag iallafall lärt mig.

God fortsättning :)

Sopslut

Ett fint gammalt uttryck, lika vackert som ”satfläsk” och ”ludermässig”. Sopslut används i avseende om skick om nått som är så slut att det finns inget hopp om räddning. En bilmotor, ett spännband, en livrem såhär efter jul. Använder man det i avseende på mängd så är det slut så ända in i benmärgen. Det finns inte ens en smula, ett vitten, knappt så lukten dröjer sig kvar ens. Sopslut.

Jag är sopslut. Tom i huvudet, slut i kroppen, batteritorsk och energikris. Har inte riktigt koll på var jag ska hämta min energi. Någon som har lite över? Kanske det finns någon som inte riktigt nått nivån sopslut än som kan tänka sig att dela med sig av smulorna? Nån? Näe, trodde just det. Fel tid på året kanske. Men det är ju inte vår än? Inte ens er? Haha, liksom.

Näe, ska försöka överrösta tinnitusen med mina inears och prova sova nån timme.

God jävla fortsättning?

Självkännedom är bra, okunskap bättre… Sen jag började läsa om de olika personligheterna som finns fastställda så har jag funderat mycket. Men inte fan hjälper det? Jag är ju den jag är ändå… Jag har fått ytterligare en etikett bland alla andra, ytterligare en dyrgrip i kartoteket, ännu en stämpel i pannan. Men alla tillmälen är ju på ytan, mitt ”jag” är ju innanför, på djupet. Dit når inte orden. Inte etiketterna heller. Bara känslorna.
God fortsättning på er.

On the road again. And again. And again…

Matstopp i Malung

På väg till Götebööörg… Har aldrig varit dit förr i hela mitt liv, men nu är det andra gången på en dryg månad. Se Göteborg och sedan dö? Eller vad var det man skulle se?

Lugnt i trafiken den här tiden på eftermiddan iallafall så det finns gott om tid att tänka på allt man gjort, skulle ha gjort eller gett blanka fan i att göra. Lite god musik på radion och en del telefonsamtal får den lilla tid som är över att gå ganska fort. Mot oändligheten och viiiidare!

Förkovringens tid

Har läst mycket på slutet. Alltså l-ä-s-t. Visserligen inte gamla hederliga böcker utan e-varianten. En väsentlig skillnad är att böcker luktar godare när man somnat och får dem över näsan. Telefonen eller paddan luktar mest ingenting och de stannar sällan nån längre stund utan ramlar ner på kudden och till sist på golvet. Hur som helst så är det förbannat skönt att läsa. Att släppa allt och bara hänge sig åt boken, att bara gömma sig bakom skärmen eller pärmen(!) och bara vara… Tyvärr har ju dygnsrytmen fått sig en stjärnsmäll, men det är ju snart jul – vi tar återgången till det mer normala framöver tjugondan, eller hur?

”Autotelisk”

Eller ”Det låter fint när katta skiter”.

Autotelisk betyder ungefär att man tappar tid och rum när man håller på med en uppgift. Uppgiften i sig är så stimulerande att varken mål eller resultat är viktigt. Det låter fantastiskt, eller hur? Och det är det. Ibland. Och kanske främst för den som är autotelisk. För omgivningen föreställer jag mig att det kan vara frustrerande när jag drömmer mig bort eller fastnar i nått intressant.

Jaja, så är det. Kul att det fanns ett ord för det iallafall. Autotelisk… Nått att drömma sig bort om, eller hur? 🤪

Ensamhet = återhämtning

Har nu fortsatt min förkovring både på nätet och inom litteraturen. Alla gånger jag dragit mig undan fester, alla gånger jag tackat nej när polarna velat släpa iväg mig ut, alla gånger jag följt med på galej trots att jag inte haft lust… Allt får sin förklaring nu. Inte för att jag känt något behov av att kunna sätta ord på just de sakerna, för mig har det varit snudd på livsavgörande att jag stått på mig. Men inom det introverta spectrat finns ett dokumenterat behov av ensamhet och ett umgänge begränsat till de absolut närmaste.

En av de fundamentala skillnaderna mellan introvert och extrovert personlighet är hur man laddar batterierna, eller återhämtar sin energi. Hos de introverta så fås energin tillbaks i ensamheten, i ”ingentinget”. Att sitta i soffan en helg utan större utsvävningar än att gå ut med hundarna gör att jag mår bra. Att gå i skogen – med eller utan bössa – långt från larm och sociala händelser är rena balsamet för mitt inre.

Att få läsa om detta, att se att det finns forskning som stöder det som jag känt är underbart. Det bekräftar egentligen bara det jag redan visste, men det blir kanske lättare för omgivningen att förstå om jag kan ge en underbyggd förklaring. Fast, de behöver kanske ingen förklaring. Jag är som jag är och det har de flesta accepterat.

Självdiagnos

Efter år av letande, läsande och rotande bland både accepterade och mera suspekta inlagor på nätet så har jag förlikats med tanken på att jag är introvert. Alla fakta talar ditåt, alla självtester och livserfarenheter har gett mig ledtrådar som jag missat. Eller ignorerat. Till sist sa jag det högt till mig själv: -”Jag är introvert.”

Alla har rätt till en åsikt. Det är nog en av de mest fundamentala rättigheter vi har. Men alla har också rätt att byta åsikt. Ju mer information vi får oss tillgodo, desto bättre kan vi antingen försvara den åsikt vi tidigare hade eller ställa oss bakom en annan åsikt. Det är en del av vår personliga utveckling. Just nu är det tillräckligt omvälvande att konstatera att det finns ett namn på mina grubblerier så jag fortsätter mina funderingar i fler blogginlägg allt eftersom.