Warning: Use of undefined constant LYFShowAdminFiles - assumed 'LYFShowAdminFiles' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /customers/8/4/c/hjaltman.se/httpd.www/wp/wp-content/plugins/list-yo-files/88-files.php on line 43 Warning: Use of undefined constant LYFShowUserFiles - assumed 'LYFShowUserFiles' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /customers/8/4/c/hjaltman.se/httpd.www/wp/wp-content/plugins/list-yo-files/88-files.php on line 44 Warning: Use of undefined constant LYFShowMP3Files - assumed 'LYFShowMP3Files' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /customers/8/4/c/hjaltman.se/httpd.www/wp/wp-content/plugins/list-yo-files/88-files.php on line 45 Warning: Use of undefined constant LYFUploadForm - assumed 'LYFUploadForm' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /customers/8/4/c/hjaltman.se/httpd.www/wp/wp-content/plugins/list-yo-files/88-files.php on line 46 Warning: Use of undefined constant LYFAddSettingsPage - assumed 'LYFAddSettingsPage' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /customers/8/4/c/hjaltman.se/httpd.www/wp/wp-content/plugins/list-yo-files/88-files.php on line 48 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/4/c/hjaltman.se/httpd.www/wp/wp-content/plugins/list-yo-files/88-files.php:43) in /customers/8/4/c/hjaltman.se/httpd.www/wp/wp-content/plugins/wp-super-cache/wp-cache-phase2.php on line 1197 Warning: Use of undefined constant POW_OPT_NAME - assumed 'POW_OPT_NAME' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /customers/8/4/c/hjaltman.se/httpd.www/wp/wp-content/plugins/posts-order-widget/taxonomy.class.php on line 188 Mitt i vardagen | Hjaltman.se

Mitt i vardagen

På pass

Hösten är här. Så skönt! Bättre luft, bättre temperaturer och framför allt en massa underbar löshundsjakt. Redan som liten älskade jag hösten. Att få följa med till älgskogen, att bara gå där med farsan och hunden. Alla gubbarna som bildade jaktlaget – var och en bidrog till att bilda det som idag framstår som ett mytiskt väsen, en ändå som inte går att ta på, något som inte kan beskrivas. Alla historier på kvällarna, munhuggandet vid passlottningen. Korta anekdoter om just det pass som drogs, hur de drog sig till minnes händelser som var långt innan min närvaro. Hur de varmt och hjärtligt pratade om de som inte fanns med längre.

När jag blev äldre fick jag sitta på passen som var döpta efter någon tidigare jägare. Det var oundvikligt att tankarna kretsade runt de personer jag aldrig träffat men ändå tycktes känna efter att jag hört alla historier. Jag kunde inte återge dem särskilt exakt, men det gjorde inget. Andemeningen hade fångats och fanns där både då och i ett långt senare nu.

Ju äldre jag blev så ökade antalet gubbar som inte längre var med oss. Jag och mina jämnåriga fyllde på underifrån och tog med oss nya kunskaper in i laget. I någon mån började det med komradioapparater som blev allt mer avancerade. Från ett vred graderat från ”A” till ”F” på de gamla 27MHz-tegelstenarna (som för övrigt tog in italienska radioamatörer som dränkte nästan all annan kommunikation) till de moderna 31- och 55-ornas menystyrda pilottoner och ”whisper mode” och hundpejlar av olika märken och tekniker. Smartphones med appar för än det ena, än det andra. Kina-gps:er som tar vid där de komradiobaserade pejlarnas räckvidd inte räcker till. Ledbelysning, solpaneler och batteriaccar ersätter fotogenlampor och i varje vrå av jaktkojan ligger det någon modern pryl på laddning. Bättre bilar och fler skogsbilvägar har lett till att de långa vandringarna ut på pass har minimerats. Vissa pass kan jag minnas tog väl över en timme att komma fram till även om man gick i rask takt. I andra lag, på andra marker, kunde det ta det dubbla. Idag känns det som maxtiden för att ta sig ut på passet når femton-tjugo minuter. I undantagsfall längre såklart, men överlag.

Idag har jag själv tre jakthundar, har nått medelåldern och befinner mig mitt i verkligheten. Vi varierar passittandet med hundföraruppdragen så att det fördelas jämnt mellan hundägarna. Just nu sitter jag på pass och tittar ut över ett ganska händelselöst hygge. Hundarna närmar sig, och allt kan ännu hända. En gärdsmyg tittar förebrående upp på mig där jag sitter i tornet och råkar stöta till termosen. Annars inget, förutom tankarnas eviga vandring. Det är då det slår mig: nu är det jag som minns dem som inte finns med oss, det är jag som berättar historier om passhändelser, det är jag och resten av ”gubbarna” som tillsammans skapar något mytiskt, väsenslevande. De nya och de yngre jägarna lyssnar med vidöppna sinnen, de kommer med frågor och funderingar. Och allt detta gör vi tillsammans.

Livet som jägare upphör aldrig att glädja mig, och jag hoppas jag får många år till där jag kan bidra till detta underbara.

Six feet under

It feels good here, six feet under
And I still wait and wonder
How could I stay there all the time

In my grave it’s warm and cozy
It’s safe, no one disturbs me
I feel fine until the end of time

In some nights I think of lifetime
Sunlight and how the Stars shine
Bit by bit I forget ’bout it

But I guess I’m feeling happy
Unstressed and sometimes sappy
On my own here on my wooden throne

Sol ute, sol inne…

…svart i hjärta, mörkt i sinne. Tror vårdeppen dröjer sig kvar trots kanonväder och ett i övrigt jäkligt gott liv. Men att försöka förklara för de som inget begriper, det är ogörligt. Varje år, varje vår händer samma sak. Jag har ingen aning om varför eller vad som utlöser det, men svartmodet kommer rusande, vemodet strax efter och till sist den där jävla ångesten. Det finns en universallösning; bryt ihop och kom igen. Annars vettefan vad man ska göra.

Att skrika eller inte skrika…

En sån här jävla dag till… Vet inte varifrån de kommer eller var de tar vägen, men de kan stanna där de hör hemma. Långt härifrån. Bortom medvetandets gräns, bortom förståndets rand. Utan mig. Jag vill inte följa med dit. Ibland känns det som det är dit jag är på väg, och troligen är det så. Men att det går så sakta att jag inte märker det samtidigt som det går för fort att förstå. Eller så är jag redan där…

Måndag. Igen.

En vanlig dag på jobbet förutom en sak: Aksel har varit med nästan hela dan. En 6-timmarstripp till Sveg har han hållit mig sällskap. Så otroligt mysigt att ha grabbarna med i bilen, det är ett stort leende hos oss allihop. Otvunget kan man nog kalla det. Inga krav förutom de rent rudimentära.

Jag tror det gör gott inom en att ha nån sån dag emellanåt, för gudarna ska veta att frågorna haglar och att ett halvhjärtat svar sågas direkt! Humöret hålls uppe och vemodet borta. Bra skit helt enkelt.

Nytt försök…

Fan vet hur många gånger jag har försökt starta om mitt skrivande här? Mer än tre, mindre än femtio. Fortfarande en del att gissa på alltså. Hundarna och med det jakten har fått flytta över till min/vår andra sida, tjurstuppens.se – iochmed det har jag frigjort en hel del handlingsutrymme här. Från och med nu så kommer detta utrymme att handla mer renodlat om mig, mitt och mina. Högt i tak, lågt i humor och en massa andra floskler ska jag bjuda på. Japp, precis så odefinierat kommer det att bli.

Sommar

Nu är äntligen värmen här. Barn och barnbarn  (Anettes alltså, jag har ännu inga egna som jag vet om) leker ute på gräs- och studsmattan med ett tjugotal kor och kalvar som nyfikna åskådare precis utanför tomten. Det sparkas boll och det studsas, några pokemon har hittats och ett antal gruslass har transporterats rätt över gårn. 

Sommar i Medéns

Vi har invigt badplatsen nere vid Rörösjön och konstaterar att det är inte bara fjällvatten i motsats till Storsjön. Temperaturen var med andra ord såpass långt över nollan att tillochmed jag badade. Driva simtränade ca en halvtimme i lång lina, linan var ett måste annars tror jag att hon hade passerat både Einars och Säter på ett ögonblick – maken till hund att vara tokig i att simma har jag aldrig sett! Freddy njöt i fulla drag också, så dit drar vi fler gånger.

Vi har hunnit med en del roliga grejer hittills i sommar. Ett antal geocache har hittats och letandet efter dem har inneburit att vi hamnat på ställen där vi annars inte skulle hamnat… Under Höga Kusten-bron är väl typiskt ett sånt exempel! Men Handsjöforsen, kyrkoruinen i Sunne och vikingabyn i Gällö är andra ställen som vi mest troligt inte skulle ha gjort oss en sväng förbi annars. Jag har lagt några slumpvisa bilder nedanför, men tro inte att ni nått slutet på svamlet,  det fortsätter efter bilderna…

Freddy fikar vid stugan vid forsen

Hängbron över forsen var en utmaning, åtminstone för oss vuxna…

Domäntallarna vid Svebuan är över 400 år gamla!

”Eight meters from the nose”

Freddy och Isolde ute på jakt. Tror jag, kan vara Instagram också…

Den här vyn är det inte många som sett, det är väl kanske inte den vackraste men klart annorlunda.

Småbåtshamnen i Trångsviken. Ett av målen i serien ”Storsjöodjursspaningscachear”.

Ett annat stopp i serien ”Storsjöodjursspaningscachear”.

Idag har vi satt upp tältet hemma på gårn, mest i förberedande syfte. Det övriga i utrustningen har jag skaplig koll på, så nu fattas bara själva tälthelgen. Tanken är att vi ska leta oss ut till nån lämplig sjö eller tjärn och passa på att fiska och må lite gott. Och som tur är när man har lång startsträcka så verkar sommaren återigen komma i augusti…

Väl mött, nu ska jag ut och fånga dagen – det är väl i stort sett det enda som är lovligt såhär års :)

Vårfunderingar

1-sad-daffy-behind-bars-andee-photography

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye, i tryck första gången 1935. En dikt som tolkats av många och som förknippas med en rad olika ämnen. Men den är så brett skriven att vem som helst kan känna igen sig i den, förutsättningslöst.

Rättvisa, småaktighet och prestige

Jakten på rättvisa fortsätter. Allt ska vara jämlikt och rätt fördelat. Så till den grad att rättvisejägaren själv luras då jakten blir målet och målet bleknar bort. Just här, just nu. För det som tidigare har hänt och det som senare ska ske existerar inte. Inte än, vill säga. Framtiden har ju den otäcka egenskapen att man hinner ifatt den. Och då