Mitt i vardagen

En ny prins är född

och inte är jag säker på vad det innebär i det stora hela. Tronföljden är ju redan säkrad och vi får väl hoppas att prinsessan Estelle klarar sig från så dramatiska händelser att hon inte är aktuell som regent. Barnbidraget blir ju dubblerat nu och så kan de ansöka om flerbarnstillägg om apanaget skulle tryta. Förmodligen lär de bli nekade bostadsbidrag med tanke på storleken på kåken, men man kan ju inte få allt.

Jag gillar monarkin, jag är för kungahuset och jag tycker dessutom att vi har ett bra statsskick. Den representativa demokrati som vi tillämpar är långt ifrån perfekt men att vi därifrån ska gå till presidentialism och hela den cirkus som råder på andra ställen i världen vore ju urbota dumt. Visst kan vi skrota kungahuset och fortsätta med samma statsskick som nu men jag ser inte poängen med det. Kungahuset kostar kanske lite att driva runt men jag tror också att det drar in lite cash till statskassan. Leve monarkin alltså.

Dumhetens obefintliga gränser

-”Hur dum får man bli!?” frustar någon i ett desperat försök att förstå den senaste tidens händelser. Samma denne någon har gång efter annan varit den som rett ut och tagit hand om de konsekvenser som slängts framför dennes fötter. Samma någon som desperat försöker se längre fram, bortom de tunnelseende individer som verkar finnas snart sagt överallt.

Gamla hjulspår

Ja ni. Saker och ting är föränderliga, dynamiska och utvecklande. Framgång består av lika delar erfarenhet, gamla kunskaper och nyerövrade insikter samt en dos god vilja. Motsatser finns, det finns både bakåtsträvande och fördummande element men de gör inte mycket skada när de väl gjort sig synliga.

Jag har beroende på fundamentalt ändrade uppfattningar om rätt mycket beslutat att nystarta mitt inläggsskrivande. Starten på det nya blir någonting mellan nu och sen, tankar och idéer ska göra några varv först.

Mae råkes!