Driva – oss till vansinne..?

Efter många långa veckor med begränsad rörlighet, först på grund av smärta och sen operation, så börjar lilla fröken sakta att nå sin potential. Hon röjer runt här hemma nu så de äldre jyckarna tar sin tillflykt till allt där de hoppas att de får vara ifred. Stackars Sooki får finna sig i ståndskall framför nosen. När hon försiktigt försöker tala om för Driva att det är nog så blir hon biten i svansen. Fort vänder hon sig dit och ska tillrättavisa, men då står redan Driva framför Sooki med nytt ståndskall…

Vilja blir attackerad på ett helt annat sätt: ungefär samma metod som en treårings ”vaffördå vaffördå vaffördå ”. Driva ställer sig helt enkelt på femton centimeters håll och kör ett stillastående drev på en liggande jämthund… Och jag antar att tanken är att Vilja ska tröttna på olivet och släppa benet/bollen/leksaken så Driva kan ta den. Men funkar det då? Nä. Men trägen vinner, så kampen fortsätter.

Jag har så sakta börjat släppa henne kortare perioder. Vi har dock fått restriktioner av veterinären som gäller i tre veckor till, mjukstart skulle man kunna sammanfatta det som. De vill vara säkra på att den fastsydda senan verkligen sitter fast innan hon får belasta fullt ut. Men att se denna lilla krabat komma fräsande genom bärriset är en syn som väcker glädje: entusiasm, arbetsglädje och energiskt sökande. En turboladdad jaktmaskin som mår så jäkla gott över att få vara ute och göra det hon gör bäst. Näe, nu ser jag framåt in i en tid där Driva växer på sig och får självförtroende och skogsvana, där Vilja fortsätter som hon har visat och jag kanske till och med får lite tid över att apportträna Sooki lite mer så hon får följa med ut på jakt också.

%d bloggare gillar detta: