Drivas första (riktiga) drev

Eftersom jag har en hemsida, eftersom jag har installerat ett sk cms och eftersom jag ger mig huun på att det finns fler än jag med goda idéer så hittade jag just det: en god idé! Jag hittade en färdig lösning för att ladda upp och grafiskt presentera mina jaktäventyr =)
Så nu  testar vi, jag ska försöka presentera Drivas första riktiga men ack så oplanerade rådjursdrev visuellt för er:
[map style=”width: auto; height:600px; margin:20px 0px 20px 0px; border: 1px solid black;” maptype=”HYBRID” z=”16″ gpx=”http://hjaltman.se/wp/wp-content/uploads/drev.gpx” elevation=”no” download=”no”]

Svårt att säga vad detta egentligen ger er, men mig ger det en skön känsla!
Vad som hände den där dan, den 25:e oktober, var att jag kom hem från jobbet på fredagseftermiddagen. Hundarna var glada och ystra precis som vanligt och naturligtvis rastlösa. Vilja var ju inte att tänka på att släppa då klockan var allt för mycket och mörkret var på ingång om bara ett par timmar. Men Driva kunde jag ta ut en sväng, bara släppa henne här hemma i skogen bort mot Galhammarbacken. I sista stund glimmade det till i skallen – jag sätter på henne pejlen, ”bara-om-och-utifall-att”. Och om-och-utifall-att blev det. Vi hittade relativt färska älgspår som var rätt intressanta, men det tände inte till så där riktigt. Jag lät henne jobba vidare med älgspåren, det vill säga jag följde efter henne på behörigt avstånd. Tids nog hade vi jobbat oss hemifrån (röda pricken, lite felplacerad då jag startade pejlen ute på gården) och vidare norrut. Sen hittade hon älgspåren och det bar iväg uppför Galhammarbacken, västerut. Och ni ser att hon undersökte spåren väl, jag vet inte hur många gånger hon kom springandes förbi mig.

Mitt i bilden så är det en ”åkertarm” som går rakt söderut, med två överlöpor på. Där hittade hon rådjursspår. Hon gav ifrån sig några väckskall och sen bar det iväg först in i skogen västerut och det vek av söderut under full skallgivning, rådjuren måste ha stått bara i skogsbrynet. I cirkeln drev hon rådjuren runt runt i fyra varv innan det till slut gick loss och hamnade nere i villakvarteret, det nordliga av de två spåren. Där släppte det och Driva började leta sig tillbaks.
Och då blev jag riktigt imponerad: istället för att kuta asfalten hem då hon mycket väl visste var hon var så tog hon bakspår och letade igen mig! Vilken känsla, denna dam skulle minsann inte hem, utan hon skulle tillbaks till husse och jakten! Jag hade försökt följa med lite på avstånd, så jag skyndade mig upp till åkertarmen för att möta upp när hon kom i spåret och visslade åt mig henne.

(Och naturligtvis har hon varken sprungit över hustak eller genom väggar – jag vet helt enkelt inte varför spåret ser ut som det gör där mellan husväggarna. Kanske är det just för att det är mellan husväggar som det ser ut som det gör?)

Där och då började en show som jag sent ska glömma; hon gav allt i en tvåminutersföreställning som inkluderade piruetter, gläfs, omkullslängningar i gräset och tokrusningar på fem-sex meter! Hon berättade så tydligt vad hon varit med om, hon talade om vad jobbigt det var men att hon minsann inte gav upp, hon berättade vilken känsla och vilken glädje det var att driva djuren framför sig! Nästa gång ska jag vara beredd att filma och hoppas att jag får en lika spännande redogörelse av henne! Vi gick sen hem, glada och upplivade, och firade med en glass som jag hittade i frysen. Sen somnade Driva fort och lätt!

Förmodligen, troligen rätt säkert, så är denna historia tämligen banal för den som inte varit med. Men för oss – mig och Driva – kan jag lova att intrycken sitter kvar och att åtminstone jag kommer att minnas den länge. Och skulle jag mot förmodan glömma bort den så finns den nu publicerad på det världsomspännande datanätverket Internet…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.