En naturkraft

Nu har vi haft Driva utan tratt i något mer än ett dygn, vi tog av den i går morse. Hon har tvingats bada för att hon har grävt. Jag har skottat för att hon grävt. jag har krattat tillbaks singlet i hundgården för att hon grävt. Jag har blockerat hennes ingångar under farstukvisten för att – just det, hon gräver…

Driva, 8 veckor gammal

Vilken energi, vilken glädje – vilken hund! Jag kan inte nog trycka på hur glad jag är som har fått komma i kontakt med rasen, och individen förståss. Missförstå nu för bövelen inte – Vilja och Sooki står precis lika högt på skalan, men utan överraskningsmomentet. Allt vad vi läst och fått berättat för oss om fauvarna räcker liksom inte, det är så mycket mera hund. Jämtar och golden har vi varit uppi så där hamnar förväntningarna på en rimlig nivå medans vi har fått så oerhört mycket mer än vi trodde av Driva. Och åt det positiva hållet måste tilläggas.

Hela tiden hon haft problem med benet så har vi tvingats begränsa hennes fysiska aktiviteter och istället försökt att ge henne mental stimulans för att ”lätta på trycket”. Och det har kanske gjort att vi sett mer av henne än vi gjort annars. Nu är vi dessutom anmälda till kurs och ska försöka sätta ett grundfrö till jakthundsdressyren. Vi har lärt in en del, lite ”sitt”, ”ligg” och ”rulla”. Inkallningen funkar rätt bra och att sitta och vänta på maten går riktigt hyfsat. Att sitta kvar i bilen med öppen baklucka funkar lite sisådär beroende på vilket humör hon är på just den dan. Men oftast går det också bra.

Men nu längtar jag att sätta igång med skogsarbetet, att träna skogsvana och låta henne ganska fritt stöka på och se vad hon hittar. Men kommer tid kommer råd, nu ska hon bli hundra frisk i benet först!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.