Så borde det vara. Och så är det för många så låt oss glädjas tillsammans med dem. Efter en veckas strikt 07-16-jobb så vet man att 16.01, ja då är det helg. Själv har jag åter ramlat in i lunken som bäst beskrivs som ”dagavilltrallen”. Det är inte så tydligt längre vilken dag det är då vädret inte har nån speciell ordning – blir det jobb så blir det.

Nu är väl inte jag något större fan av så strikta arbetstider, tvärtom älskar jag min frihet under ansvar. Vet jag att jag måste iväg på eftermiddagen så börjar jag ett antal timmar tidigare helt enkelt. Måste jag jobba in för att vara ledig så kan jag göra det. Och ser jag att jobbet kan bli klart fortare om jag kör ett par timmar till, så visst – helt ok. Men ändå kan man sakna den där riktiga ledighetskänslan, den där som säger att ”skit i allt jobb nu, nu är du ju ledig!”. Och jag har redan haft två såna helger tack vare att Daniel varit snäll och tagit passningen åt mig. För det är ju det här med jakten också…

Driva är på gång, verkligen i uppstarten till att bli den fantastiska lilla allroundhund som det var tänkt att hon skulle bli. Det är svårt att släppa ut henne på kvällspinken nu utan att hon letar reda på något spår och sticker iväg. Sen hörs hennes väckskall lite längre bort… Jaja, bara att sparka av sig foppatofflorna till förmån för stövlarna och ge sig iväg med koppel i ena handen, godis i den andra och pannlampan på skallen. Men jagar gör hon! Hon och jag ska ut i helgen, riktigt vart vet jag inte än men någonstans där hon nästan garanterat stöter på jaktbart vilt vore ju att föredra!

Vilja vet jag baske mig inte vad hon håller på med längre. Hon jagar, men skäller inte. Hittar älg gör hon, det vet jag efter alla obsar jag haft där hon setts hänga på en älg som går undan, eller via spårlöpor där det går att bekräfta att det är nya spår. Sen ska hon också löpa nu, men det gör hon inte annat än i huvudet… Kanske hennes dunderkur av bätttre mat och ännu mer motion har gjort att hon ställt in löpet? Jag vet faktiskt inte, men jag ska försöka komma ut med henne i helgen för att ta reda på hur det är ställt i skallen på henne.

Sooki börjar bli… enerverande tror jag är ett bra ord. Men det är ju helt och hållet vårt eget fel. Hon är understimulerad… Hennes apportträning kom på skam i sommar, mycket på grund av allt strul med Drivas operation av benet och situationen runt det. Vi kom aldrig till skott och började, helt enkelt. Så nu är den stora frågan: vad ska Sooki göra? Vi har lite idéer, så nånting blir det för henne också – allt annat vore att förringa hennes behov och så kan man ju inte göra.

Nu har jag halkat iväg igen, som så ofta förut. Det som skulle handla om att göra helg och uppskatta ledigheten kom att bli ytterligare en krönika över jakt och hundar. Fast, det är ju mycket av det jag uppskattar så det är nog inte så underligt. Jaja, i mångt och mycket så är det ju helg nu. Även om vi jobbar, är hemma, är i skogen, sitter på tåget… På måndag är vardagen tillbaks, passa på att ha lite skoj innan dess!