Japp, klart det ska vara mer semesterfunderingar – jag har ju all tid i världen nu till kontemplation och avkoppling. Eller, har jag det?
Jag vet inte hur det gick till, men vår vän Ylva visste förmodligen precis vad hon gjorde när hon döpte vår hund till ”On the wild side”. Visst har vi haft lite otur nu med Drivas ben och konvalescens men det är ju på väg åt rätt håll. Hon läker ihop så fint, så jag tror inte att det kommer att synas framöver att hon gjort illa sig.

Men vilken hund!? Enveten, tjurig, bestämd, smälldöv, frigående, intensiv…
Samtidigt – i exakt samma ögonblick – så är hon trofast, lättlärd, följsam, lugn och harmonisk? Och söt förstås. Men det räknas liksom inte, det är en ren bonus! Men att en liten, liten hund kan vara så mycket på en enda gång? Det är svårt att förstå, men rätt enkelt att uppleva. En dag med Driva, sen är man matt och bara längtar till kvällen när hon förhoppningsvis blir lite trött och lägger sig och sover. Men det är när hon är hemma det. I bilen eller lastbilen så är hon så otroligt enkel att ha med, inga knäpptendenser alls – nästan. Nä ni, jag längtar tills vi får ta bort tratten och kan åka till skogen med henne. Jag hoppas och tror att hon fattar galoppen rätt fort, och att hon inte ger sig i första taget har jag ju redan sett.

Ibland känner man sig sådär omotiverat glad. Och det kan Driva få en att göra. Jag är helt enkelt skitglad att jag får chansen att följa henne från valp och vidare genom utvecklingen till vuxen jakthund. Jag är glad att jag får den chansen, och att jag har förstånd nog att veta att jag ska vara glad! Alla våra hundar är naturligtvis till stor glädje, annars skulle vi inte ha dem. Men i Drivas fall är det kontakten med en ny ras och en individ inom den rasen som gör att det är lite extra spännande!

Näni, nu ska jag ha semester, idag blir det Yrantivolit med Freddy!