Jorrå, jag kan vara bitter. Ibland vill jag tillochmed vara det bara för att jag har rätt till det. Men det går över… Det är ingen mening att ödsla energi på att sakna något som aldrig har funnits, och hur mycket jag än skulle vilja så kan jag inte heller ersätta det med något annat. Att acceptera är en bra väg, men den vägen är lång och kräver otroligt mycket ödmjukhet och tålamod. Och det är ju inte direkt mina starka sidor… Fast jag kommer för tid och evighet att hävda att det är någon annan som skrivit detta utan min kännedom. Sadesa! Känslorna idag är många, men som det verkar så dominerar besvikelsen. Bedragenheten.

Jag har fortfarande skitsvårt att fatta att stora delar av det som gör mig till jag inte finns. Minnen, upplevelser, känslor… Jag har fått hjälp att kika på detta, men det blir samma iallafall, oavsett hur man ser på det. Sammanlagt fattas många år som jag inte minns längre, som ligger långt ner i det fördolda. Och det är nog bra, för det som kommer fram ibland – det hade jag lika gärna kunnat stampa ner i skiten igen.

Om ni står ut med mitt drag av ”attention whore” iochmed såna här inlägg så ska ni också veta att det inte är för att de ska bli lästa jag skriver dem. Det är för att få vräka ur mig i tron att det finns mottagare som lyssnar men utan att jag utsätter någon specifik för denna tortyr. Så ont vill jag ingen. Men faktum kvarstår, jag har lärt mig att hjälpligt hantera det svek som jag anser att jag blivit utsatt för. Vid dryga fyrtio…
Jag tror att det sker samma sak för många barn därute, mitt i nuet. Barn som inte får de föräldrar de har rätt till, barn som inte får sina mest grundläggande behov tillgodosedda. Barn som har rätt att ha det bra! Barn som i vuxen ålder kommer att förstå saker de aldrig tidigare förstått… Nu menar jag inte fysiska övergrepp eller liknande, utan helt enkelt barn som inte får äga sin egen barndom. Mycket kring detta kan vara svårt att förstå, det är inte enkelt att förklara. Men fråga gärna, jag har gått ut öppet och berättat hur jag tvingats ställa halva mitt liv på ända för att få grepp om det så kan jag vara till hjälp för någon så är ju det bara bra!

Morsdag måste vara en jäkla dag för många. Troligen och förhoppningsvis är det en underbar dag för många fler. Men den positiva klangen har falnat, jag tar i så jag blir blå för att inte överföra dessa känslor till Freddy utan jag jobbar verkligen med ordval, utstrålning och så vidare för att han ska slippa känna vad jag känner. Han ska vara säker på att morsdag är något vackert, något gemensamt och positivt. Thomas likaså förstås, men han är stor nu. Där kan jag inte dölja något, och har heller inte gjort det de sista åren. Han har ju också personlig erfarenhet av samma människor och vet hur det kan vara.

Det här inlägget skrivs nu på morsdag, klockan är cirka halvtvå på eftermiddan. Men det kommer inte att släppas förrän efter midnatt av hänsyn och lite avundsjuka till er som faktiskt har en bra dag idag.