Nu har jag tänkt klart…

…och inleder med ”Bra produkter säljer sig själva”.
Och varför inleda med det då? Jo, helt enkelt för att då slipper ni säga det, jag gör det själv. Gissa sedan varför jag måste puffa för mina inlägg flera timmar i förväg på fejsboka…

Nu åker vi: Ghandi (jo, just den Ghandi) sa för längesen något i stil med
-”Det finns tillräckligt för allas behov men inte för en enda mans girighet”
och på det gick skallen loss. Målet för kvällen är Rubiks kub. Och dit ska jag försöka lotsa er, ungefär samma väg som jag själv tog. Men först Gandhi alltså, och citatet. Jag hörde det på radio idag, men han som sa det tog det fritt ur minnet och då blev det ”Det finns tillräckligt för allas behov men inte deras begär”. Hårfin skillnad, men ändå oändligt stor.
Och varför hänga upp sig på detta?

Nja, jag påstår att jag hänger inte upp mig, jag hänger med på. Jag tycker nämligen att det var bland det bästa jag hört på riktigt länge. Skillnaden mellan behov och begär är så milsvid, och ändå är det så få som förstår och ser skillnaden. Våra behov är enkelt uttryckt vad vi behöver för att överleva. Våra begär är vad vi behöver för att göra det med klass. Men begären stjäl utrymme och kraft från någon annans behov. Alltså är begären tärande. Men utan begär satt vi förmodligen fortfarande i grottor och funderade på hur man enklast slog ihjäl dagens jaktbyte med en storsten… Alltså är begär i rätt dos givande. Var går då gränsen mellan tärande och givande? Ja, den som det visste. Men i samhället idag så tror jag att vi gått över gränsen, att begären är för stora. Världsordningen styrs av begär. Begär som slukar resurser som kunnat läggas på annat, på någon annans behov.

Ett snabbt exempel bara för att visa hur jag tänker: bistånd.
Bistånd är bra, åtminstone grundtanken med det. Men på vägen så har vi alla anställda inom myndigheter, organisationer och företag som ska se till att pengarna hamnar där de ska och att projekten genomförs. Och det gör de, pengarna når fram och bevattningsanläggningen byggs. Totalt har bevattningsanläggningen kostat 27 procent av det ursprungliga beloppet. De övriga 73 procenten har hamnat i andra fickor längs vägen, då begäret varit större än behovet att hjälpa människor. Naturligtvis är siffrorna påhittade.

Mera bistånd. Sverige fortsätter ge bistånd i nästan oförminskad skara. Trots att vi har enorma hål att fylla här hemma. Men inom myndigheter och organisationer som handhar beståndet sitter krafter som jobbar hårt för att vi ska fortsätta med bistånd i oförmiskad styrka. Varför? Jo, för att det är lukrativt för de inblandade såklart! De är ju några av dem som får del av de nämda sjuttiotre procenten ovan. Och den som lobbar bäst vinner mest, enkelt eller hur!?

Och jorrå, jag vill visst att Sverige fortsätter med att hjälpa länder och befolkningar som har det svårt. Men då vill jag att vi vänder på siffrorna, det mesta går fram till de nödställda som därigenom får hjälp att komma igång och skapa sina egna förutsättningar att få ekonomin på fötter. Självklart!

Kort sagt om ovan så tycker jag att det ”felaktiga” citatet är bättre än det rätta. Det finns tillräckligt för allas behov men inte deras begär, alltså.

Kuben då? Jo, i min iver att komma till rätta med allt det här – att förstå varför jag tycke om citatet så mycket så dök det upp en bild på Rubiks Kub i skallen. Och hur så många suttit så länge och vridit och vänt för att få ordning på bitarna. Många satt ju varje ledig stund i dagar för att komma fram till ordningen ur kaoset.

Men uppriktigt sagt: hade det inte varit snabbare och enklare att i sinnan kasta skiten i väggen, plockat upp bitarna och sätta dem i rätt ordning på en gång? Rubik Quik Fix, liksom?  Och nu till kopplingen mellan Gandhi och Rubik: kanske måste vi göra så med de styrande i världen – dänga dem i väggen, ta reda på det och de som är något att ha och sätta ihop allt i ett bra och rätt mönster?

 

%d bloggare gillar detta: