Det sägs att vissa människor inte är skapta att bo tätt tillsammans med andra. De som retar sig på grannens nya bil, de lekande och skrattande barnen, hundarna i hundgården. De människor som alltid hittar något att hänga upp sig på, oavsett hur betydelselöst det verkar. Har ni läst boken ”En man som heter Ove” så förstår ni. Fast utan det ändå rätt sympatiska slutet i boken, här är det bitterhet och missunsamhet från början ända till det ensamma slutet. De där människorna finns tydligen alltid där, fast de märks inte så väl så länge de får som de vill. Men rätt vad det är, utan förvarning, blossar något upp…

Det sägs att vissa människor inte är skapta att bo tätt tillsammans med andra. De som plötsligt står där bakom knuten, smygkikandes… De som letar fel hos andra istället för att ta itu med sina egna bittra sidor. Det bästa för de flesta vore kanske om alla med den inställningen flyttade till vägs ände, strax bortanför bommen som ingen längre har nyckel till. Då kan de sitta där och vara bittra i sin ensamhet, för i den kommer de ändå att hamna till sist. I ensamheten alltså. För att raljera lite så är det helt fel att deportera dem till skogs, för de förstör åtskilliga hektar med bra jaktmarker. Och de ska inte få chansen att gotta sig i det.

Innan alltför många kommer på det själva, så ska jag berätta en sak: det är helt valfritt att läsa vidare. Om ni inte gör det, så förstår jag er. Men om ni gör det, så tror jag att ni är bekanta med fenomenet från ena eller andra hållet. Jag tror nämligen också att dessa människor som gör allt för att hitta alla dessa fel är medveten om vad de håller på med. Vissa förstår inte bättre, vet inte bättre och kommer aldrig att lära sig. Andra däremot är mycket väl medvetna om vad de gör, och de har ett mål med det. Det sekundära målet må vara att jävlas, men det primära målet är att med alla tillgängliga medel gömma, dölja och skyla över det som egentligen gör att de mår dåligt. Att få någon annan att må sämre kanske dövar den egna smärtan ett tag…

Så, det är nån som fortfarande läser? Ibland är det så jag undrar, det kan vara lite låg respons stundtals. Men det är inte det som är huvudsaken, utan för mig är det att få ur mig lite tankar, att få ventilera. Att skriva ner dem gör att jag kan släppa taget om dem och ta itu med nästa tankeprojekt. Men än är det inte dags att släppa.

Ett bostadsområde, en by, ett samhälle, en kommun… I varje folksamling större än tre personer finns risken att råka ut för en sån här människa. Två brukar ofta kunna hålla sams, och tre kan inte ha hemligheter. Fyra däremot, då börjas det. Då går det att börja prata skit och racka ner på varandra. Kolla bara på diverse utslagningsprogram på tv – blir de färre än fyra så är det slut på pakter, allianser, bundsförvanter med mera. Är det något som händer så går det åt andra hållet, det blir varje man för sig själv. Detta mest som kuriosa men ryggen fri ska man nog aldrig anse att man har i en grupp människor. Naturligtvis ska man inte heller gå och vänta på en kniv i ryggen eller på att ens vänner kommer att ”förråda” en själv. Men tro inte heller naivt att det inte händer något där.

Som tur är så visar de av sitt rätta jag till sist. Och precis som de hävdar sin rätt att utöva bitterhet och smädelse så kan jag hävda min rätt att försvara mig mot det. Jag behöver inte stå måltavla för någons missriktade ilska, jag tänker inte stå måltavla för någon som inte har rätt att göra mig till en sådan! Det effektiva sättet verkar vara att gå undan, att ignorera. Att inte bry sig. Tyvärr skapar detta ibland ännu fler angrepp tagna ur luften. Fler konstiga beskyllningar, uttalanden och märkliga uppträdanden. Faktum kvarstår – eftersom jag vet att det är felaktigheter så bryr jag mig inte om dem. Nu skriver jag om detta, och det om något är att bry sig om. Och jo, denna gång gör jag det. Men om det är som jag tror så kommer rätt människor att läsa detta. Och oavsett reaktion så går meddelandet fram: lägg av. Det räcker nu, släpp surdegen och gå vidare. Jag tänker inte bli måltavla åt dig.

Och ombytta roller? Jo, det är jag som tänker flytta till vägs ände. Mentalt eller fysiskt spelar egentligen inte så stor roll. Men ni, bittra människor, är inte värda en sån fin plats – ni kan sitta kvar i ert surhål tills ni kommit på bättre tankar. Bered er på en lång vistelse alltså.