Vårfunderingar

1-sad-daffy-behind-bars-andee-photography

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye, i tryck första gången 1935. En dikt som tolkats av många och som förknippas med en rad olika ämnen. Men den är så brett skriven att vem som helst kan känna igen sig i den, förutsättningslöst. Själv har jag hört inledningsfrasen sen jag var lillpôjk, ”visst gör det ont när knoppar brister”, och vilken tioåring gör någon djupare analys av det? Det tog nog tio år ytterligare innan jag läste hela dikten och förstod bättre vad orden egentligen betyder.
När takdroppet börjar och grusvägarna förvandlas till lervälling går mänskligheten in i ett kollektivt lyckorus. Det ska bäras bort vintersaker, kälkar och skidor ska stoppas längst in i förrådet för att förhoppningsvis aldrig mer behöva plockas fram igen. Rabatter ska rensas, kolgrillen skrubbas ren från förra sommarens sot och börjar en granne kratta löv är det ju helt kört, då når ju även det upp på kollektiv höjd!

Näe, huun vet alltså… Hur kan man mota denna euforiska sinnestämning i grind? Vad krävs för att få omgivningen att förstå hur det egentligen ligger till?

Hela dikten handlar för mig om att genomleva den kortaste och mest intensiva årstid vi har. Att få det diffusa osäkra elände som kallas vår att gå över till nånting konkret, till nånting bestämt! Att härda ut tiden mellan vårvinterns fantastiska period och sommarens härliga tid. Att slippa grotta ner sig i en påtvingad vårdepp…

Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.

I den meningen finns det klart beskrivet: genomlid vårskrället så blir det bra när sommaren kommer!

%d bloggare gillar detta: