”Autotelisk”

Eller ”Det låter fint när katta skiter”.

Autotelisk betyder ungefär att man tappar tid och rum när man håller på med en uppgift. Uppgiften i sig är så stimulerande att varken mål eller resultat är viktigt. Det låter fantastiskt, eller hur? Och det är det. Ibland. Och kanske främst för den som är autotelisk. För omgivningen föreställer jag mig att det kan vara frustrerande när jag drömmer mig bort eller fastnar i nått intressant.

Jaja, så är det. Kul att det fanns ett ord för det iallafall. Autotelisk… Nått att drömma sig bort om, eller hur? 🤪

Ensamhet = återhämtning

Har nu fortsatt min förkovring både på nätet och inom litteraturen. Alla gånger jag dragit mig undan fester, alla gånger jag tackat nej när polarna velat släpa iväg mig ut, alla gånger jag följt med på galej trots att jag inte haft lust… Allt får sin förklaring nu. Inte för att jag känt något behov av att kunna sätta ord på just de sakerna, för mig har det varit snudd på livsavgörande att jag stått på mig. Men inom det introverta spectrat finns ett dokumenterat behov av ensamhet och ett umgänge begränsat till de absolut närmaste.

En av de fundamentala skillnaderna mellan introvert och extrovert personlighet är hur man laddar batterierna, eller återhämtar sin energi. Hos de introverta så fås energin tillbaks i ensamheten, i ”ingentinget”. Att sitta i soffan en helg utan större utsvävningar än att gå ut med hundarna gör att jag mår bra. Att gå i skogen – med eller utan bössa – långt från larm och sociala händelser är rena balsamet för mitt inre.

Att få läsa om detta, att se att det finns forskning som stöder det som jag känt är underbart. Det bekräftar egentligen bara det jag redan visste, men det blir kanske lättare för omgivningen att förstå om jag kan ge en underbyggd förklaring. Fast, de behöver kanske ingen förklaring. Jag är som jag är och det har de flesta accepterat.

Självdiagnos

Efter år av letande, läsande och rotande bland både accepterade och mera suspekta inlagor på nätet så har jag förlikats med tanken på att jag är introvert. Alla fakta talar ditåt, alla självtester och livserfarenheter har gett mig ledtrådar som jag missat. Eller ignorerat. Till sist sa jag det högt till mig själv: -”Jag är introvert.”

Alla har rätt till en åsikt. Det är nog en av de mest fundamentala rättigheter vi har. Men alla har också rätt att byta åsikt. Ju mer information vi får oss tillgodo, desto bättre kan vi antingen försvara den åsikt vi tidigare hade eller ställa oss bakom en annan åsikt. Det är en del av vår personliga utveckling. Just nu är det tillräckligt omvälvande att konstatera att det finns ett namn på mina grubblerier så jag fortsätter mina funderingar i fler blogginlägg allt eftersom.

På pass

Hösten är här. Så skönt! Bättre luft, bättre temperaturer och framför allt en massa underbar löshundsjakt. Redan som liten älskade jag hösten. Att få följa med till älgskogen, att bara gå där med farsan och hunden. Alla gubbarna som bildade jaktlaget – var och en bidrog till att bilda det som idag framstår som ett mytiskt väsen, en ändå som inte går att ta på, något som inte kan beskrivas. Alla historier på kvällarna, munhuggandet vid passlottningen. Korta anekdoter om just det pass som drogs, hur de drog sig till minnes händelser som var långt innan min närvaro. Hur de varmt och hjärtligt pratade om de som inte fanns med längre.

När jag blev äldre fick jag sitta på passen som var döpta efter någon tidigare jägare. Det var oundvikligt att tankarna kretsade runt de personer jag aldrig träffat men ändå tycktes känna efter att jag hört alla historier. Jag kunde inte återge dem särskilt exakt, men det gjorde inget. Andemeningen hade fångats och fanns där både då och i ett långt senare nu.

Ju äldre jag blev så ökade antalet gubbar som inte längre var med oss. Jag och mina jämnåriga fyllde på underifrån och tog med oss nya kunskaper in i laget. I någon mån började det med komradioapparater som blev allt mer avancerade. Från ett vred graderat från ”A” till ”F” på de gamla 27MHz-tegelstenarna (som för övrigt tog in italienska radioamatörer som dränkte nästan all annan kommunikation) till de moderna 31- och 55-ornas menystyrda pilottoner och ”whisper mode” och hundpejlar av olika märken och tekniker. Smartphones med appar för än det ena, än det andra. Kina-gps:er som tar vid där de komradiobaserade pejlarnas räckvidd inte räcker till. Ledbelysning, solpaneler och batteriaccar ersätter fotogenlampor och i varje vrå av jaktkojan ligger det någon modern pryl på laddning. Bättre bilar och fler skogsbilvägar har lett till att de långa vandringarna ut på pass har minimerats. Vissa pass kan jag minnas tog väl över en timme att komma fram till även om man gick i rask takt. I andra lag, på andra marker, kunde det ta det dubbla. Idag känns det som maxtiden för att ta sig ut på passet når femton-tjugo minuter. I undantagsfall längre såklart, men överlag.

Idag har jag själv tre jakthundar, har nått medelåldern och befinner mig mitt i verkligheten. Vi varierar passittandet med hundföraruppdragen så att det fördelas jämnt mellan hundägarna. Just nu sitter jag på pass och tittar ut över ett ganska händelselöst hygge. Hundarna närmar sig, och allt kan ännu hända. En gärdsmyg tittar förebrående upp på mig där jag sitter i tornet och råkar stöta till termosen. Annars inget, förutom tankarnas eviga vandring. Det är då det slår mig: nu är det jag som minns dem som inte finns med oss, det är jag som berättar historier om passhändelser, det är jag och resten av ”gubbarna” som tillsammans skapar något mytiskt, väsenslevande. De nya och de yngre jägarna lyssnar med vidöppna sinnen, de kommer med frågor och funderingar. Och allt detta gör vi tillsammans.

Livet som jägare upphör aldrig att glädja mig, och jag hoppas jag får många år till där jag kan bidra till detta underbara.

Six feet under

It feels good here, six feet under
And I still wait and wonder
How could I stay there all the time

In my grave it’s warm and cozy
It’s safe, no one disturbs me
I feel fine until the end of time

In some nights I think of lifetime
Sunlight and how the Stars shine
Bit by bit I forget ’bout it

But I guess I’m feeling happy
Unstressed and sometimes sappy
On my own here on my wooden throne

Sol ute, sol inne…

…svart i hjärta, mörkt i sinne. Tror vårdeppen dröjer sig kvar trots kanonväder och ett i övrigt jäkligt gott liv. Men att försöka förklara för de som inget begriper, det är ogörligt. Varje år, varje vår händer samma sak. Jag har ingen aning om varför eller vad som utlöser det, men svartmodet kommer rusande, vemodet strax efter och till sist den där jävla ångesten. Det finns en universallösning; bryt ihop och kom igen. Annars vettefan vad man ska göra.

Svenska maskinmässan

Bussresa med Östlunds Mark och Sten, Matts Persson Entreprenad, nya Mikael Ring och några från Östersunds Kommun. Avfärd från Lungvik 0430 och ett stopp i Brunflo där de sista klev på.

Humör och stämning i topp redan från start, och vi anlände till Solvalla vid elvatiden. Många utställare var representerade, solen sken från en klarblå himmel och vätskepauserna var både många och välbehövliga.

Torbjörn mår gott i solen trots svetsblink.

Johan myser också i solen.

Volvo 350H, de e najs!

En något mindre Volvo.

Ibland är lycka enkelt att hitta – en bänk i skuggan och en ölservering bredvid.

Mera 350H – Håkan njuter av utsikten…

…medans Johan står modell i skopan.

Doosan firar 400 000 levererade maskiner med en upphottad variant.

Liebherr hade också en svart maskin i montern.

Hitachi fyrnitti.

Volvo materialhanterare. Ser svajigt ut…

Också en variant av motiv på folieringen…

Johan S, Rickard W och Johan W deltog i en tävling JCB hade i sin monter:

Vi var på mässan både fredag och lördag, men vi hann med lite annat också:

Middag på Texas Longhorn i Bromma,

sedan finskjuts in till Grönan.

Karuseller hör till, dock var det en begränsad styrka bland oss som åkte.

Uppträdande av Tove Lo på stora scenen.

 

Dit upp har jag varit. Men inte den här gången!

Det finns mer att berätta, men de historierna tar vi runt lägerelden en annan gång.

Tack alla inblandade för en helkul resa, det här gör vi om!

Att skrika eller inte skrika…

En sån här jävla dag till… Vet inte varifrån de kommer eller var de tar vägen, men de kan stanna där de hör hemma. Långt härifrån. Bortom medvetandets gräns, bortom förståndets rand. Utan mig. Jag vill inte följa med dit. Ibland känns det som det är dit jag är på väg, och troligen är det så. Men att det går så sakta att jag inte märker det samtidigt som det går för fort att förstå. Eller så är jag redan där…

Sommar?

Ja, varför inte? Det börjar bra med värme, åska och hällregn redan i maj. Kanske får vi en sån sommar som bara existerar djupt innanför höljet på hjärnan, höljet som består av kalla kvällar, regn och blåst. Gnäll på vädret, gnäll på kylan, gnäll på i princip allt som har med framför allt juni, juli och augusti att göra… Näe, det får vara slutgnällt nu. Här ska banne mig njutas. Tror jag…