Hösten är här. Så skönt! Bättre luft, bättre temperaturer och framför allt en massa underbar löshundsjakt. Redan som liten älskade jag hösten. Att få följa med till älgskogen, att bara gå där med farsan och hunden. Alla gubbarna som bildade jaktlaget – var och en bidrog till att bilda det som idag framstår som ett mytiskt väsen, en ändå som inte går att ta på, något som inte kan beskrivas. Alla historier på kvällarna, munhuggandet vid passlottningen. Korta anekdoter om just det pass som drogs, hur de drog sig till minnes händelser som var långt innan min närvaro. Hur de varmt och hjärtligt pratade om de som inte fanns med längre.

När jag blev äldre fick jag sitta på passen som var döpta efter någon tidigare jägare. Det var oundvikligt att tankarna kretsade runt de personer jag aldrig träffat men ändå tycktes känna efter att jag hört alla historier. Jag kunde inte återge dem särskilt exakt, men det gjorde inget. Andemeningen hade fångats och fanns där både då och i ett långt senare nu.

Ju äldre jag blev så ökade antalet gubbar som inte längre var med oss. Jag och mina jämnåriga fyllde på underifrån och tog med oss nya kunskaper in i laget. I någon mån började det med komradioapparater som blev allt mer avancerade. Från ett vred graderat från ”A” till ”F” på de gamla 27MHz-tegelstenarna (som för övrigt tog in italienska radioamatörer som dränkte nästan all annan kommunikation) till de moderna 31- och 55-ornas menystyrda pilottoner och ”whisper mode” och hundpejlar av olika märken och tekniker. Smartphones med appar för än det ena, än det andra. Kina-gps:er som tar vid där de komradiobaserade pejlarnas räckvidd inte räcker till. Ledbelysning, solpaneler och batteriaccar ersätter fotogenlampor och i varje vrå av jaktkojan ligger det någon modern pryl på laddning. Bättre bilar och fler skogsbilvägar har lett till att de långa vandringarna ut på pass har minimerats. Vissa pass kan jag minnas tog väl över en timme att komma fram till även om man gick i rask takt. I andra lag, på andra marker, kunde det ta det dubbla. Idag känns det som maxtiden för att ta sig ut på passet når femton-tjugo minuter. I undantagsfall längre såklart, men överlag.

Idag har jag själv tre jakthundar, har nått medelåldern och befinner mig mitt i verkligheten. Vi varierar passittandet med hundföraruppdragen så att det fördelas jämnt mellan hundägarna. Just nu sitter jag på pass och tittar ut över ett ganska händelselöst hygge. Hundarna närmar sig, och allt kan ännu hända. En gärdsmyg tittar förebrående upp på mig där jag sitter i tornet och råkar stöta till termosen. Annars inget, förutom tankarnas eviga vandring. Det är då det slår mig: nu är det jag som minns dem som inte finns med oss, det är jag som berättar historier om passhändelser, det är jag och resten av ”gubbarna” som tillsammans skapar något mytiskt, väsenslevande. De nya och de yngre jägarna lyssnar med vidöppna sinnen, de kommer med frågor och funderingar. Och allt detta gör vi tillsammans.

Livet som jägare upphör aldrig att glädja mig, och jag hoppas jag får många år till där jag kan bidra till detta underbara.

It feels good here, six feet under
And I still wait and wonder
How could I stay there all the time

In my grave it’s warm and cozy
It’s safe, no one disturbs me
I feel fine until the end of time
…

In some nights I think of lifetime
Sunlight and how the Stars shine
Bit by bit I forget ’bout it

But I guess I’m feeling happy
Unstressed and sometimes sappy
On my own here on my wooden throne

…svart i hjärta, mörkt i sinne. Tror vårdeppen dröjer sig kvar trots kanonväder och ett i övrigt jäkligt gott liv. Men att försöka förklara för de som inget begriper, det är ogörligt. Varje år, varje vår händer samma sak. Jag har ingen aning om varför eller vad som utlöser det, men svartmodet kommer rusande, vemodet strax efter och till sist den där jävla ångesten. Det finns en universallösning; bryt ihop och kom igen. Annars vettefan vad man ska göra.

Eller huskut kumt kanske? -Hått då då? -Ja, hått ske man svare på re danne? Allht, trolen..