Det här är enda gången jag kommer att kommentera det här i offentligheten. Inte för att jag egentligen vill, men jag tycker att den andra parten har fått nog med oemotsagt utrymme.
Att leva ihop är svårt. Att två medelålders människor med helt olika bakgrund känner att de vill leva tillsammans är ingen garanti för hur det ska gå. Vi har med oss våra ryggsäckar och i dem ligger de erfarenheter som avgör hur vi handlar i nuet. Hur gärna man än vill ha den där askungesagan så är det få som får den, eller ens förtjänar den. Att leva lyckliga i alla sina dagar måste vara en av de mest utopiska drömmar som går att drömma, ändå är det den som nästan alla hänger upp sina förhållanden och förväntningar på.
Att vi alla gör fel är jag den förste att skriva under på. Jag gjorde några allvarliga fel under tiden vi var tillsammans. Kanske så pass allvarliga att vi inte skulle ha fortsatt vår relation. Men eftersom jag fick löften om att vi skulle glömma och gå vidare så försökte jag göra just det. Glömma förresten, det kommer jag aldrig att göra. Men gå vidare, visst – eftersom vi båda ville det så var ju det ett steg i rätt riktning. En av förutsättningarna var att det var slut på lögner och osanningar. En självklarhet kan tyckas, det går inte att rätta till något om ärligheten inte finns.
Där nånstans börjar det. Mitt helvete mitt i himlen… Jag hade lovat att hålla mig till sanning. Eftersom jag redan gjort fel och ville till varje pris att vi skulle klara oss igenom det så höll jag mitt ord. Jag hade redan tidigare lagt korten på bordet, och blivit synad. Trots det beskylldes jag för att bluffa. Sanningen hämtades bäst från andra människor, och skulle påtvingas mig. Ett idogt kommunicerande både till höger och vänster slutade alltid med samma sak – det var jag som ljög. Trots att det var mina förehavanden som ifrågasattes, så hade jag ingen talan i sak. Påhoppen blev fler, och oftare. Och jag blev allt tystare. Jag drevs in i ett mörker av tystnad, misstro och känslan av att bli sviken. Alla löften som vi gett varandra var inget värt, det var bara jag som skulle hålla dem. Och det uppstod en lögnernas paradox. Eftersom jag inte gav de svar som jag förväntades ge – det som hörts av andra – så ljög jag. Eftersom jag ljög, så behövde inga löften hållas.
Alla beskyllningar och konstruerade sanningar var meningslösa att försvara sig emot. Vad jag än sa, eller hur jag bestred felaktigheterna så bestod åsikten att jag ljög. Min tystnad tog proportioner som jag aldrig trott att jag skulle kunna vara kapabel till. Jag slutade nästan att prata helt. Jag hörde nästan inte när jag blev tilltalad utan satt bara där. Inte apatisk, men heller inte långt ifrån. Hela mitt jag gav upp inför det faktum att det inte spelade någon roll vad jag sa. Min sanning dög inte, alltså var det inte lönt att säga något. Under någonstans tre, kanske fyra månader trycktes jag ner i detta helvete.
Utanför mitt tysta helvete fortsatte kontakter tas med människor vi lovat varandra att aldrig mer ha något att göra med. Ett konspirerande och ryggkliande pågick för fullt, helt bakom min rygg. Mer av de så kallade sanningarna diskuterades, och sen utsattes jag för dem.
Något brast. Efter en period med mer anklaganden och påhopp än vanligt fick jag nog. Jag gick. Reste mig ur stolen där jag satt och gick mot dörren. Fort. Argt. Hårt. Jag hade fått nog. Då händer det som inte får hända. Ett steg i fel riktning, och vi kolliderar i det nyss öppna dörrhålet. Jag hade bestämt mig för att gå. jag hade tagit tre-fyra snabba och bestämda kliv mot dörren. Kollisionen gick inte att undvika. Min tyngd och fart fortplantades vidare.
Det slutade i gråt, smärta och blåmärken. Ilska. Rädsla. MIN rädsla. Jag gick, efter att ha kontrollerat att det inte var några allvarligare skador. Att ha stannat kvar skulle bara ha förvärrat det elände som redan inträffat.
För detta blev jag polisanmäld. För misshandel. Ett antal andra påstådda händelser fanns också med i anmälan. Som den gång jag blev påpucklad med nävar och slag. Inte så hårt, men tillräckligt hårt för att jag skulle ta tag i armarna för att få det att sluta, och säga att det får vara bra nu. Plötsligt håller jag hela tyngden i mina händer. Benen vek sig, och reflexmässigt höll jag i för att inte fallet skulle bli så hårt mot golvet. Jag sänkte mina händer och släppte när jag ansåg det vara ofarligt.
I paniksituationer blir man ofantligt stark. Jag höll nog så hårt att det blev blåmärken, men vad var alternativet? En hård smäll i golvet? Jag vet inte vad som gjort mest ont. Men för egen del vet jag. Jag skulle ha släppt, för då hade jag kanske inte blivit anmäld för kvinnofridskränkning.
Alla anklagelser har prövats av åklagare. Alla de händelser som riktats som anklagelser mot mig har varit felaktiga. Det är påhitt från en människa som trasslat in sig i lögner och koalitioner som det inte gått att ta sig ur utan att lägga skulden på någon annan. Jag har lärt mig att det inte går att lita på en människa som tillbringat hela sitt vuxna liv med att ljuga för sin äkta man för att klara sig ur knipor.
Jag har lärt mig att det är svårt att upptäcka en dold narcissist ända tills denne blir missnöjd med något. Jag har lärt mig att en narcissist alltid kommer att vara någon som sätter sig själv främst oavsett vem annan det kan skada. En narcissist kommer alltid att dra nytta av människor denne kan manipulera och övertyga om sin egen sanning. Och de gör det så trovärdigt att det är svårt att upptäcka att de ljuger. Men har man bara kunskapen att lägga ihop ett och ett, samt förstånd nog att räkna ut varför narcissisten alltid söker nya vänner i offrets vänkrets så brukar det vara ganska tydligt.
Så till sist: nej, jag har inte misshandlat någon. Ett jävla humör kan jag kanske ha, men jag använder ord till mina strider. Det är ynkryggar som slåss, oavsett kön på både förövare och offer. Min sak har blivit prövad av åklagare, och det fanns inte tillräckligt för ett åtal. I den formuleringen finns det ett stort spektrum – det innehåller allt från ingenting till nästan så mycket att det är åtalbart. Min sanning har ni nu. Allt annat är lögner. Och det är dessutom åtalbart att sprida något annat. Jag har därför lämnat in en polisanmälan om förtal. Det får räcka nu. Jag har mitt liv att sköta, nu kanske resten av de inblandade ska ägna sig åt sina.
Förresten, ett av det dummaste jag hört var nog när jag blev anklagad för att vara skyldig till kvinnofridskränkning för att jag inte varit på ICA? Det finns då folk som kan räkna ut allt.