Så, nu sitter jag här på en stubbe vid en skog på ett berg. Jäkla mysko start på jakten då Vilja löper, alltså blir det att sitta på pass. Men å andra sidan så funkar det också. Det är ett par dar kvar nu men sen ska vi ut, min älskade hund och jag.
Jakten i år är på sätt och vis lika som förut men samtidigt totalt annorlunda. Ett nytt jaktlag, nya marker och lite andra metoder. Ett otroligt trivsamt gäng är det iallafall och jag är säker på att vi kommer att få mycket roligt i lag.

Bra har det gått också, vi har skjutit en del älg. Vädret har ju varit kanon för oss passare med strålande sol och lite vind. Det var den där lilla millimetern regn som SMHI lovade oss på måndan då, den som motsvarade tio gånger så mycket hos oss vanliga människor. Och blåsten på tisdag såklart, men vem minns bagateller? Sen är det ju så med väder, gamla klyschor och förlängesedan försvunna jakthundar – det var bättre förr! Vem minns inte ”Ståndskallets Karo”, gråjämten som på eget bevåg hämtade älgen i nästgrannens socken då det var slut här hemma. Karo som efter en hård jaktlag inte vilade i kojan utan hjälpte husse att jaga både skogsfågel och bäver på samma gång, allt för att fylla förråden. Under icke jaktsäsong så plöjdes åkrarna med honom spänd framför plogen., han såg till att skvallret bland kärringarna på vävstugan hölls på en rimlig nivå och han vittjade isnäten på kvällarna. Ja, en sån hunn kommer vi nog aldrig att få se igen, den saken är då klar. Och vädret… Myrarna frös redan i slutet av augusti, men inte förrän tillräckligt med mylt hade plockats. Samtidigt så höll sig de finaste lingon- och svampbackarna ofrusen till långt in i december. Nätterna bjöd på isande kyla och dagtid åkte långkalsongerna av vid frukost om de råkat halka på tidigare på morgonen.
Ja, det var sannerligen bättre förr. Att det finns bara småtjurar nu är en konsekvens av det moderna jaktbruket, de planterar så tätt nuförtiden att forna tiders stortjurar inte har en möjlighet att ta sig fram i skogen…

Men så är det lätt att gå vilse på minnenas allé trots den synbara enkelheten, den vackra inramningen och den spikraka riktningen. Jag kan inte minnas en gång jag suttit ner och tänkt att allt är sådär enkelt och omhuldat som det senare blir ihågkommet. Fast även jag hävdar ju med bestämdhet att det var mer snö på vintrarna när jag var liten, och barndomssomrarnas jordgubbar körde vi en och en på skottkärra. Sådetså!

I min nästa liv ska jag bli antingen tejpfabrikatör eller batteritillverkare. Helst tror jag att jag skulle marknadsföra intejpade energiceller, förmögenheten måste ju öka bara vid blotta tanken på en sådan produkt!!! Snabbt räknat så har jag med mig fem produkter idag som kräver batterier i god form för att fylla sin funktion. Det belysta kikarsiktet fungerar ypperligt utan batteri, men är ju totalt utan hippfaktor. Armbandsuret byter jag batteri i kanske en gång per år, så det är väl inte mycket att bråka i. Men telefonen!? Ska det vara totalt omöjligt att få fram en modell som funkar precis lika som den jag har, men med mångfaldigad batteritid!? Uppenbart är det ju så… Hundpejl, komradio, pejlhalsband och sånt är ju ändå självvalt men likförbannat så har de ett batterikonto stort som ett fattigt lands hela BNP. Nä, nu är det slutreflekterat på en stund igen, det pratas om att vi måste vara alerta på pass nu ett tag. Ok då…