Blandade funderingar…

Jag och några kompisar har pratat runt detta med eget ansvar nu på sista. Att det är bara alla andras fel, att det finns alltid omständigheter om gör individen till ett offer för omständigheterna. Men om alla nu är så otroligt ofelbara – vem gör fel? Vem är det som ställer till allt som leder till att någon måste lägaa ner hela sin själ i att svära sig fri? Och – inte minst – om det nu skulle finnas en typ av kollektivt ansvar, innebär det verkligen att jag som individ är helt och totalt befriad från min del av bördan?
Ja, kanske. Åtminstone är det den enkla delen av svaret. Och av hävd vunnet, åtminstone om några år. Men vill vi dit, vill vi verkligen ha ett samhälle där allt går att skylla på något ovanför våra huvuden?

Jag har jobbat med webbprogrammering idag. Det gör jag lite till mans, oftast sitter jag hemma och knåpar med långa stycken av olika skriptspråk för att få något som inte fungerar som jag vill till motsatsen; att få det som jag vill ha det. Men det ligger på hobbynivå, om än rätt avancerad sådan. Idag gick det i förlängningen ut i verkligheten, och jag tackar för förtroendet. Och jo, det gav flashbacks till mig som var oproportionellt stora till nyttan, men det var längesen jag jobbade skarpt med sånt här. Det är rätt kul för bara här om dan satt jag och berättade för någon om hur förbikörd jag är i en bransch som kräver ständiga uppdateringar. Men i bussfilen platsar jag än iallafall!

Sen har det varit tungt några dagar. Återigen vill jag säga att jag har haft det bra i jämförelse med många, och mina tunga dagar kan te sig som bagateller för en del. Men det kan vara tungt ändå, och precis som jag försöker att inte vikta andras motgångar mot mina egna ber jag er att göra det samma.
Ni som läst mina alster ett tag vet att jag har försökt göra upp med mitt förflutna. Att bli vuxen och upptäcka att stora delar av uppväxten är fel, konstig, påmålad… Jag vet inte vad jag ska kalla det, men skumt är det. Och det har tagit tid bara att konstatera att det är fel, och lika mycket tid till att hitta åtminstone det mest elementära i vad som är fel. Jag är lurad kort och gott. Men detaljerna tar tid att sortera upp, att sortera och att hitta rätt i vad som är fel och vad som stämmer. Långa perioder får jag vara ifred för dessa funderingar, och bara vara i nuet och framtiden. De perioderna älskar jag, och det är ganska lätt att bara vara då. Men sen kommer det perioder då allt sätts på prov.
Det finns i filmernas värld ofta en karaktär som lever lycklig ända till den dag det uppdagas att han är adopterad, eller han har genomgått nån form av hjärntvätt eller blivit manipulerad på något annat sätt. Då rasar hela hans liv och filmen utvecklas till nån form av halvtaskigt drama istället för den häftiga action man tänkt se. Lite så kan det vara ibland även om det just i detta exempel är kraftigt överdrivet. Vi får låtsas att det var en Hollywoodproduktion jag beskrev så stämmer det skapligt.

Men eftersom jag är fullständigt övertygad om att en människa är summan av sina erfarenheter och upplevelser så blir det jävligt konstigt när dessa viktiga bitar visar sig vara något helt annat än vad man trott… Det fattas hälften hela tiden, det fattas de bitar som alla säger är så viktiga. De första intrycken, de första grundläggande begreppen och liknande. De finns inte, eller så är de mycket fragmentariska. Och sånt är jobbigt. Om inte jag har riktig koll på mig själv, vem ska då kunna ha det? Som tur är har jag ett bra liv nu, där jag vet vem jag är och vad jag står för. Omgiven av en underbar familj, många bra vänner och fenomenala arbetskamrater har jag hittat en plats där jag trivs utomordentligt!

Att skriva om det kan väl iochförsig vara bra, men inte riktigt som man kan tro. Det löser inga frågeställningar inne i huvudet men det kanske kan förmedla en bild av att allt inte är så enkelt. Att alla föräldrar kanske inte har rätt till barn men att varje barn banne mig har rätt till föräldrar. Och att jag idag inte tänker tala om vem jag skyller på men att farsan ska hållas utanför. Och att om det finns fler som varit med om något liknande så finns det fler som gått igenom det. Även om jag hoppas att ingen fler behöver känna och gå igenom vad som gjorts mot mig. Aldrig fysiskt, men det kan göra ont ändå. Särskilt den dagen man blir medveten om det.

Så, nu har jag lurat er en gång till. Ännu en kvart som ni slarvat bort, då ni kunnat göra något vettigare.

God natt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.