Efterbränning

Helgen mellan nyår och trettondan har precis startat och lugnet har lägrat sig. Tog en sväng med ”firmabilen” igår vilket grundlade känslan att helgerna snart är över. Mjukstart till veckan med en arbetsdag, sedan ledigt trettondagen för att återigen sätta fart på onsdagen. Men då är det eftermiddagsskift vilket gör att det är ledig fredag… Ingen risk för förslitningsskador med andra ord, mer troligt då sittsår!

Bägge grabbarna har varit hos mig, oss, över helgerna. Finns det något att vara tacksam för så ligger det oss närmare än vad vi oftast tror. Familj, vänner och de människor som värdesätter de genuina känslor som verkligen betyder något. Såna människor som det värmer att ha runtomkring sig, i närheten. Det är också enkelt att vara tacksam över enkelhet och ärlighet. Valfrihet att ta till sig dem och det man mår bra av och helt enkelt låta bli resten. Att inte ägna energitjuvar i alla dess former någon uppmärksamhet, att inte nära dem genom att ge dem synlighet.
Det här är min blogg har jag kommit fram till. Många gånger har jag funderat på min målgrupp i de fall jag ens trott att jag har någon. Vad vill ni veta, vad vill ni läsa? Hur håller jag intresset uppe hos, mina läsare? Allt eftersom jag skriver vidare har jag glömt bort er och skrivit för min skull, jag har gett liv åt mina tankar och värderingar. Och därigenom har jag dragit en enkel slutsats: jag fortsätter uppskatta att ni läser, men jag skriver för min skull. Jag tror det blir bäst så, mest äkta och kanske en aning trovärdigt också. En dag ska jag sträckläsa vad jag skrivit, men inte nu. Inte heller snart, jag ska fortsätta fylla på med texter och funderingar först. Att klä tankar och värderingar i ord är inte så enkelt men jag fortsätter försöka.

En annan aspekt är att sålla vad som här ska stå också. Jag har inga egentliga spärrar, vill jag skriva något så gör jag det. Men min familj och mina nära respekterar jag, då blir det omskrivningar. Då gör jag om till korta berättelser och ibland anekdoter för att det inte ska bli så utpekande. Att allt är vinklat ur mitt perspektiv tar jag som en komplimang. Att planka en text är ingen konst, det svåra är att berätta det jag vill ha sagt. Det är också det viktiga. Det är min sanning som står här, mina upplevelser.

Jag har alltså allvarligt övervägt alternativen och kommit fram till att jag behåller min plats, jag håller liv i webbplatsen ett tag till.
Bara för att man kan höras och synas måste man inte göra det. Du måste alltså inte skrika ut din åsikt bara för att du kan höras. Du måste inte kontaminera det allmänna utrymmet med dig och ditt bara för att det går! Har du något att säga så är du välkommen, men låt gärna tankar och funderingar göra ett varv extra innan det ramlar ut ur munnen.
”Lär som du lever”, muttras det nu i leden… Jag gör det tror jag. Jag har flyttat stora delar av mina åsikter hit, till mitt utrymme. Tänk vad plats jag har sparat på de sociala medierna, hur mycket missnöje som tagits bort från det allmänna. Men även glädje hoppas jag. Fast då får ni allt komma hit och läsa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.