Nu känns det vara längesen jag skrev något ”riktigt” här på bloggen. Bland många andra skäl så kan jag ju skylla på vårtröttheten, det låter så hårt att säga ”depressionen” – en depression hade de i USA på trettiotalet och det var inte mitt fel. Det är klart att männskor blir deprimerade, jag försöker inte förringa det. Men heller inte vara för snabb att ”döma” mig själv. Det är förmodligen lättare att ta till sig att man är lite ”vårtrött” för då går det över när våren börjar bli sommar. En depression låter ändlös, tungsam och svår att mäkta med. Och det är väl det stora problemet, ibland kan det bli självuppfyllande. Man blir deppig av att veta att man lider av depression. Mina sympatier till er som dras med svårmod och tungsinthet, jag har varit ner i det träsket också men det är många år sen nu.

Folk i gemen kan inte riktigt ta till sig vad detta med vårtrötthet är. Ljuset kommer tillbaks, allt vaknar upp. Fåglar och smådjur återvänder till den värld där de är synliga för oss, löven knoppas och tussilagon blommar. Sjöisarna släpper sitt grepp om vattnet, solen börjar värma på allvar. Tillochmed krukväxterna inomhus får ju frispel och sätter skott efter skott. Och jag blir bara trött? Varför? Ja, om jag det visste. Jag sitter vid fönstret och tittar ut – och längtar till semptember! Omedvetet alltså. Jag kommer på mig själv att längta till skogen, till frysna myrar och den härliga klara höstluften. Tjärvedsbrasor, jaktgemenskap och hundarnas esse där i skogen. Och när jag kommit på att mina tankar är där så mår jag dåligt över det, att jag inte förmår uppskatta det vi har just nu. Men det är inte det, jag älskar våren! Det är en fantastisk tid, tänk bara på försommaren när alla djuren börjar visa upp sina små nyfödda, när grönskan kommer, just nu när fåglarna syns som mest – det honkas och tutas överallt ute, det är formligen överfullt med liv och rörelse – och vad jag älskar det! Men det når inte fram, nått blockerar och stänger av innan det når fram till ett leende, innan jag hinnar forma de där orden som talar om hur mycket jag uppskattar allt som pågår – det enda som når fram till mun och ansikte är en trött suck…
I år har det varit värre än vanligt. Allt har varit värre än vanligt. Vad jag än har tagit mig för har det varit med vemod och ointresse. Vissa saker vet jag att jag normalt skulle vara jäkligt glad för att få göra så då har jag bitit ihop och tagit mig an uppgiften med ett ”konstlat” leende – men det funkar ju! Efter ett tag så är leendet äkta och genuint. Men kortvarigt. Det hänger inte i så länge, men då får jag försöka igen, och igen, och igen. Så länge jag orkar, har jag då riktig tur så blir det en hel dag av leenden. Har familjen tur så blir det en dag av leenden…

Nu är ”skitperioden” snart slut, jag känner hur det blir lite bättre för varje dag. Snart är tröttheten och uppgivenheten ett minne blott, och bara vetskapen om det gör att det är lättare att komma upp på morgonen.

Statistiken säger att var fjärde svensk lider av vårtrötthet. 25% alltså. Men ändå möts jag av 99,7% oförstående när jag försöker berätta. Men det gör inget, ni behöver inte förstå. Men ni bör veta för att inte döma på felaktiga grunder. Några har talat om att de känner igen sig i det här, så jag är inte ensam. Ni är inte ensam. Men alla har också sagt att ingen förstår hur man kan vara deppig på våren. Så då berättar jag. Och hoppas att ni förstår nästa år. För nog är jag rätt säker på att jag är en surknul nästa vår igen, men först har jag nästan ett helt år på mig att vara hyffsat glad iallafall!

Nu känner jag att det är dags att byta ämne, men bara lite. För nu handlar det inte längre om att jag är en surknul, utan andra människor. Vad är det för fel när vuxet folk måste sitta på fejsbok och hela tiden kasta ur sig insinuationer om ”vad bra jag är och vad dålig du är”? Varför måste vissa alltid inte bara framhäva sin egen präktighet utan dessutom kontra detta med andras oduglighet? Varför, varför? Vad saknas i deras liv? Varför är de så missnöjda med sitt eget att de måste peka ut någon att vara sämre?

Facebook skulle inte finnas om inte folk hade ett behov av att lyfta fram sig själv och det egna. Och det är klart att man får göra det! Jag får skriva på mig facebook att jag är bäst – det är upp till dig att välja om du vill läsa det! Du får också skriva att du är bäst – och jag får välja om jag vill läsa det!
Men jag får förbanne mig inte – förtäckt eller öppet – skriva att du är dålig!
Det får inte du heller. Inte nån annan. Det fick vi lära oss redan i lågstadiet om inte före. Dessa människor kanske skulle ta sig en dag eller två och kontemplera över sina liv. Om inte det etter de spyr över andra kommer från saker de själva kan påverka och ändra på – men inte törs.
Många gånger tror jag att det kan vara så, men jag vet naturligtvis inte säkert. Men att nått är fel är jag säker på. Tyvärr har ju nätet blivit mycket av en avstjälpningsplats för ilska, missunsamhet och avundsjuka. Men det är inte acceptabelt iallafall, att en gör fel rättfärdigar inte att fler gör det.

Men nu har jag nog gnällt färdigt. Tror jag. Jag har skrivit såpass kort i dag att det inte ens är lönt att sammanfatta. Kärnan bör vara lätt att hitta iallafall. Men mitt i allt negativt så måste jag avsluta med något positivt – det är åtminstone vad alla ledarskapsutbildningar och liknande jag har gått genom åren påstår – så här kommer det: jag såg flera nya tussilago i vägkanten när jag gick min runda igår! Tufft, va? Och visst blev ni glada nu?

Skämt åsido, mitt i all bedrövelse tänkte jag skicka ut en Glad Påsk-hälsning till er allihop. Och inte en sån där Glad Post som Freddy blev så frustrerad på mig över att jag ville ha. Till och med ni som är så bittra och avundsjuka på andra i era facebookinlägg får en Glad Påsk-hälsning för ni kanske behöver den bäst av alla!