Framsida och baksida

I vissa fall är allt svart eller vitt. Ja eller nej räcker som alternativ.
-”Är du törstig?”
-”Ja.” End of discussion, case closed, grett – det finns inte mycket mer att säga.
Ibland måste man dock utveckla saker och ting.
-”Är du törstig?”
-”Nja, bara lite.”
-”Vill du ha ett litet glas vatten då?”
-”Ja tack, det vore gott.”
Se där, ett embryo till en dialog. Vill man ytterligare förfina det hela så kan ju frågan om vatten innehålla ytterligare ett alternativ:
-”Är du törstig?”
-”Nja, bara lite.”
-”Vill du ha ett litet glas vatten då, eller vill du ha något kolsyrat?”
-”Tack, men ett vanligt glas vatten går bra.”

Nu är det ganska nära starten på ett samtal. Den sista frasen är inte stängd, utan den lämnar öppet för vidare dialog. Om det känns rätt att göra så vill säga. Det är inte heller oartigt att inte säga mer, allt nödvändigt har ju kommit fram och vattnet kan serveras. Därmed är ursprungsfrågan löst, personen är inte törstig längre. Hittills har det inte varit så komplicerat. Men allt går ju att krångla till, det har både min och andras erfarenhet lärt mig. Vi tar vattnet igen:

-”Du får inget vatten!”

Alternativen här är rätt klara. Du får antingen gå törstig därifrån eller börja argumentera. Dialogen är borta, den fick aldrig en chans. I det här fallet så finns det inte ens svart eller vitt utan endast ett alternativ är giltigt, det som redan är bestämt. Vad gör då den törstige? Det kan naturligtvis skilja sig åt från fall till fall, men jag gissar på att han fortsätter törstig därifrån.

Nu ska vi börja krångla till det – personen som inte erbjöd vatten känner sig plötsligt förorättad och försöker ställa den törstige till svars. Den törstige – som handlat helt efter de direktiv och alternativ som gavs tidigare – står kvar ute på vägen och undrar var detta ska leda. Den missunnande står med munnen full av konstateranden som aldrig tidigare sett dagens ljus och känner sig på det hela kränkt över den törstiges tystnad och fortsatta färd. Han känner sig dessutom än mer förorättad över den törstiges tystnad, en tystnad som är logisk då den missunnande inte gett något utrymme för andra reaktioner än just tystnad och reträtt. En reträtt tillbaks mot vägen framåt.

Att bli vuxen (för att anknyta till gårdagens inlägg) innebär för många att konsten att föra en dialog under press minimeras till ganska precis ingenting. Att dessutom under samma press bara vara kapabel att yttra konstateranden utan utrymme för reaktioner från motparten verkar höra ihop. Till sist så verkar det dessutom medföra att det bara är alla andras fel. Framsida och baksida är åtskilda från varandra, de sitter inte ens på samma vägg känns det som…

Jag vill aldrig bliva stur!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.