Höstdepression, vårdepression, sommardeppig, vinterlåg. Vårtrött, novemberblek, semestertrötthet. Högsommarslut, vårvinterless, februarislut…

Alla perioder har tydligen sin anledning till att man är trött, slut, less. Är man inte trött av för lite sol så har man varit ute för mycket. Och har man bara suttit inne går det att skylla på det, man kan också skylla på att man gjort för mycket eller för litet, ty ingendera är särskilt lämpligt. Och har man lyckats uträtta precis lagom, så får man ändå känslan av att lite till skulle varit bra, eller övergjorde jag något nu? Och så sätter man sig ner och vilar…

Om du mot förmodan skulle känna sig nöjd med uträttat resultat och därav lite pigg och glad så finns det genast någon där som kan ta bort den känslan – och förpassa dig tillbaks i ett liv av nedtonade och utåt sett accepterade känslor. Jag blir bara så trött…

Själv håller jag på att förlikas med en tanke som grott några dagar. I sin linda så kan man säga att den baseras på värdegrunden ”jag har rätt till mina känslor”. Det ska ingen surknul komma här och tala om vad jag ska tycka och känna, det kan jag avgöra själv! Jag bör och ska ta avstånd från människor som i sitt eget misslyckande försöker hindra andra från att sticka upp. Behovet av sådana människor är litet och inget, men det krävs kraft och styrka för att orka kämpa emot – är något fel i ens omgivning verkar det som om det är väldigt lätt att lägga skulden på sig själv. Självransakning kan vara nog så bra, och kommer det något gott ur den så ska man hålla fast vid det och använda det i resten av processen. Fast eftersom de flesta människor lyder under jantelagen så raderar man genast det goda man hittade, och tänker att ”det är nog mig det beror på iallafall”.

Jag blir så trött…