Vilken rivstart!? Hela försäsongen har jag haft aningar om att Vilja skulle prestera bättre än någonsin, allt har pekat på det. Hon har jagat på de tidiga släppen, och allt har verkat så bra. Viktmässigt bra, konditionsmässigt skapligt och likaså muskelmässigt. Kondition och muskler var tanken att hon själv skulle toppa under jakten.

Första släppet så tar hon upp älg nästan på en gång, men det går undan genom marken. Efter ytterligare 45 minuter så hittar hon fler djur, men även då bär det iväg. Dag två hakar hon på ko och kalv, där kalven blir skjuten. Inget hundjobb att prata om men hon var ju med iallafall.

Sen… Sen bär det iväg – till djursjukhuset. Tyvärr.
Ett skärsår i tassen visar sig dessutom ha skadat böjsenan till en av tårna på hennes vänstra framtass. Tassen sys ihop men senan gick inte att laga, så nu kan hon inte längre böja ner yttersta tån. Men hålla upp den funkar och det känns som om det är det viktiga så hon inte sparkar i den.
Och ungefär där konstateras att jag inte har någon hund att jaga med i september. Tvärnit liksom…

Från detta:

via detta

till detta…

Från full fart och en optimistisk husse till en lägre sysselsättningsgrad och en husse som ser framtiden an. Jaja, huvudsaken hon får vara frisk. Eller vad jag nu ska säga… Men att hon ska vila september ut råder det inga tvivel om, så vi får hoppas på oktoberjakten. Och det hade kunnat gå sämre.

Men nu har inte jag tid med mer kontemplationer, jag sitter ju för huun på pass!