Oppane

Snö. Snö. Snö. Nuså, nu är det sagt. Det har alltså snöat två dagar i sträck, både den sjunde och idag den åttonde maj. Driva har gjort succé igen, hon var ute och jagade i över tre timmar igår. Troligen hjort dessutom. Alla jaktjyckar med lite sunda inställningar gör ju en smitning i bland, det ingår liksom i köpet. Särskilt den här årstiden är det svårt, nu när man verkligen vill att de ska stanna hemma. Men det är ju nu de har varit ute i skogen för lite så de har byggt upp jaktlusten under ganska lång tid. Självklart försöker vi hålla hundarna hemma, allt annat vore ju ”tjänstefel” som hundägare. Men när de i ren iver lyckas med saker de aldrig gjort förut så är det svårt. Sooki lyckades på något vis öppna dörren till hundgården till exempel, men hon vet nog inte hur hon gjorde för hon har inte gjort det igen. Det problemet var ju rätt lätt löst – en säkerhetslina på hundgårdsdörren! Värre är det med ytterdörren där det springer både våra och andras barn. Rätt vad det är så är inte dörren riktigt stängd utan den går upp om man knuffar lite på den. Vi har dessutom en grind med fjäderstängning på ute på farstukvisten. Men samma barn springer ju där som i ytterdörren. Är inte grinden låst så är det ju bara att putta upp den också.

Hursomhelst så oavsett vad andra människor säger sig veta och tycker sig ha rätt i så är det inte så. De där människorna har inte rätt. Vi är inte slappa hundägare som låter våra hundar springa fritt. Vi låter dem heller inte vara i hundgården om de vantrivs där. Eftersom vi använder våra jyckar till jakt och annat så kan vi inte ha hundar som vantrivs. Då kan de inte göra sitt jobb helt enkelt. Men vi ”disneyfierar” heller inte relationen med dem, utan försöker hålla det på en nivå där de vet vad som gäller och vi vet vad vi kan förvänta oss. Resultatet av det är att vi har friska, glada hundar vid god fysisk och mental hälsa. Men smiter gör de ändå…

Igår var jag ute och ringade Driva. Hon drog som en furie, och jag hade ingen aning om var hon stack. Jag letade högt och lågt, till sist hade jag nyttjat nästan hela bilens kapacitet med asfaltsdäck på sursnö och lera för att hitta henne. Genom att slå en ring runt bostaden visste jag att hon var kvar i den relativa närheten, dvs inte länge än ca 5 kilometer hemifrån. Men jag hörde henne inte. Jag hittade spår till sist, men blev inte klok på klövspåren. ”Inte älg, inte rådjur. Alltså är spåren fel, det finns inget annat” var den första slutsatsen som jag såklart visste var fel. Men det kopplade inte, vi har inte så gott om hjort här och jag har aldrig hört talas om att de setts där jag såg spåren. Men hjort var det, och förmodligen hörde jag henne inte av den anledningen. Antingen drev hon tyst då det var hennes första kontakt med djuren, eller så gick det undan så fort att hon inte skällde därför. Där jag såg spåren hade det däremot gått i rätt makligt tempo som det såg ut på hjortspåren, men Drivas steg var det ganska långt mellan. Genom att jag visste i vilket område hon befann sig så åkte jag runt och lyssnade, men inte ett skall. En gång i timmen åkte vi upp och lyssnade, men inget. Efter ca tre timmar kom hon hem, skitigare än vad jag nånsin sett henne. Slack efter flera timmars drev, förmodligen visste hon att vi inte var så nöjda med det egna initiativet så hon var lite låg därför också. Resten av dagen var hon stel, det syntes tydligt i hennes rörelsemönster. Idag mår hon bättre, det syns nästan inget av gårdagens bravader. Men lilla hund, var ligger din övre nivå? Med tanke på hennes ringa ålder och erfarenhet så sitter jag här och mår rätt gott samtidigt som behovet av en fungerande inkallning ligger hämmande över alla jaktfantasier. Och inkallningen fungerar riktigt bra, vi ska bara toppa lite i sommar – sen ska här huunimig jagas!!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.