Vuxna människor

Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur.
Minns ni det?
-”Men det heter väl inte stur heller?”
-”Joho, för annars rimmar det ju inte på krumelur!”
Absolut på enklaste vis. Precis som barn är oftast. Jag vill inte heller bli stur. Jag möter alldeles för många människor som vuxit upp, och som dem vill jag inte bli. Icke. Inte på minsta sätt. Det är klart att det finns bra folk också bland dem som anses vuxna, men det blir färre och färre av dem. Eller så är det så enkelt att den sämre sorten syns mer och mer, jag låter det vara osagt vad som gäller.

Ett rätt märkligt drag som genomsyrar hela den vuxna befolkningen är deras omogna drag. Ju vuxnare och bättre de är, ju omognare och mindre självständiga är de. För nar man växt klart och blivit stor så försvinner förmågan att agera enskilt. Då måste gruppen ta ett kollektivt ansvar för att det omogna beslutet ska genomföras på ett vuxet sätt. För att gynna individen alltså. Som inte klarar sig utan gruppen… Som gruppen inte klarar sig utan. Är det så förbannat konstigt att jag inte vill växa upp?

Klart jag vill växa upp. Men inte till det som anses vuxet av dem som är sämst på att leva upp till det. Fast vem behöver externa bedömningskriterier i en intern grupp? Det är ju ändå ingen utanför som förstår den inbördes storheten…
Jag har nog växt upp. Men utan att för den sakens skull falla i egen grop. Den grop som grävs med självgodhetens stora spade. För mig innebär det något helt annat att växa upp, det innebär att jag själv – som individ – får svara upp mot mina handlingar. Det är också jag som individ som får ta konsekvenserna av samma handlingar. Till sist och syvende så är det även jag som skördar frukten av mina handlingar, det är jag som får kassera in glädjen och resultatet av det jag gjort. Det är också helt givet att även jag kan ta plats i grupper och formeringar av vitt skiftande slag. Men gruppen kan aldrig ersätta individen, eller ta ifrån individen dennes ansvar. Ett visst mått av kollektivt ansvar finns men inte av den sort som de självutnämnda vuxna vill se. I deras värld är gruppen ett eget väsen, något som helt befriar dem från eget ansvar och som effektivt döljer konsekvenserna av det egna handlandet. Ett tag. En grupp uppbyggd på så lösa grunder tenderar att förr eller senare rasa. Och det hellre förr. När det sker, så rasar även det skydd som gruppen gett och individens ansvarsnivå står där, större och mer hotfull än någonsin förut. Då upptäcker den vuxne fort vad det innebär att ta ansvar, men frågan är om förmågan finns att axla det?

Näe, jag vet inte om jag växt upp trots allt. Och frågan är som det är så bråttom, det är tillräckligt många i den världen som tar alldeles för stor plats redan.
Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.