Om att synliggöra det osynliga

Facebook är bra till mycket, men ska man använda forat till större syften så bör man ju också känna till dess nackdelar. En av fördelarna är att allt går att synliggöra, oavsett vilken liten skitsak du vill föra fram så har du arenan där, gratis och välvilligt slukande varje bokstav och bildpixel du erbjuder. Det här har jag haft monolog om förut och min ståndpunkt är fortfarande samma: bara för att det går att skriva på facebook betyder det inte att det måste skrivas där.  Fast det kan vi ta senare, det är inte dit jag vill komma idag utan jag tror att det blir åt rakt motsatta hållet.

Nilsanders skrev några tänkbara ord idag, och nu har de legat och snurrat framochtillbaks. De ville helt enkelt inte lämna skallen innan de var bearbetade.

Han skrev:
-”Kanske ska börja lägga ut såna här bilder, men med alla renar som vi hittar istället…”

Sexton ord, fyllda med smärta och vemod. Meningen skrevs i samband med bilder på alla vargrivna jakthundar som läggs ut på nätet. Nu lägger jag en hel del egna värderingar i detta, men det har jag fått lov till. Det är liksom en förutsättning för att jag ska kunna skriva detta. Hursomhelst så hamnade mina funderingar mer och mer åt hållet att ”syns det inte på Facebook så finns det inte.” Samhället har blivit så jävla bimbofierat att det vi inte serveras rakt under näsan – det existerar inte! Det börjar kännas som det inte handlar om stad kontra landsbygd längre, utan ”de som får sanningen serverad” kontra ”de som till nöds orkar tänka själv”. Rätt hårt generaliserat kanske, men frågan är hur långt från sanningen det är.

Tillbaks till Nilsanders fundering då. Det är klart att han ska lägga ut bilderna på renarna även om det gör ont. Jag förstår att de där bilderna inte är något man knäpper och tar hem till familjealbumet för att titta på sen, eller dela med kompisarna i glädje. Men är det det som krävs för att synliggöra problemet så måste det göras! De måste visas upp, de måste synas överallt för att alla ska få veta vad rovdjurspolitiken ställer till med! Inte förrän alla vet hur det ser ut kan alla göra ett aktivt val eller ta ställning för det ena eller andra!
Det verkar ganska enkelt att sitta tryggt i en lägenhet med stadsparken utanför porten och skrika högt att ”alla rovdjur har rätt att finnas” och så vidare, tillsammans med alla andra argument som de skriker. Frågan är – har de mage att skrika samma klyschor lika högt om de har hela bilden klart för sig? Jag tror inte det! Alltså kan lösningen på problemet vara att göra precis som Nilsanders skriver.

Alltså – går det att utnyttja de sociala medierna för ett högre syfte? Alldeles säkert, men nu har vi en av nackdelarna att slåss mot: attraktionskraften… Och historien har visat att bilder på gulliga katter konkurerar ut allt, och kommer troligen att göra det även framgent. Alltså skulle rovdjuren helst kalasa på grannkatten innan det får något genomslag. Men trägen vinner, om vi alla börjar visa upp nackdelarna med rovdjuren så måste det helt enkelt till slut nå fram genom gullig-katt-bruset. Hoppas jag,,,

Mitt tips är iallafall att vi försöker. Att Nilsanders försöker, och likaså hans kollegor. Lyft fram verkligheten tills den sitter klistrad på insidan av varje levande människas ögonlock, visa vad som händer här ute, dit asfaltsläggarna aldrig kommer att nå!

%d bloggare gillar detta: