-”Hur dum får man bli!?” frustar någon i ett desperat försök att förstå den senaste tidens händelser. Samma denne någon har gång efter annan varit den som rett ut och tagit hand om de konsekvenser som slängts framför dennes fötter. Samma någon som desperat försöker se längre fram, bortom de tunnelseende individer som verkar finnas snart sagt överallt.

Så – hur dum kan man då bli? Likt universum verkar det inte finnas någon skarp, lätt definierbar gräns. Att blanda ihop begreppen ”dum” och ”ointelligent” verkar farligt då det krävs stor förmåga och talang för att nå de högsta nivåerna av dumhet. Men ändå… Hur dum kan man bli?

När det berättas om föräldrar som sätter sina barn i knipa för att tillgodose sina egna behov är det något som brister inuti. Dessa barn som endast verkar finnas till för att fylla ett behov hos de vuxna, där barnens egna existens är sekundär. Jag hörde lite av en dokumentär där de pratade om ”Münchhausen by proxy” och att det ens finns ett namn på något som är så vidrigt, så egoistiskt och så kränkande mot ett barn är för mig obegripligt. Kort sagt så går det ut på att en förälder åsamkar barnet medveten skada för att föräldern ska känna sig behövd och kunna undsätta barnet… I de vanliga fallen alltså, det finns också fall där relationen varit mer avlägsen än så. Hur j-a dum kan man bli!?

Något annat som varit uppe på tapeten de senaste åren är hur allt fler unga curlas fram till en överidealiserad självbild, något som jag tagit upp förut. Hur människor inte längre vet eller inser att för varje rättighet så följer det en skyldighet. Att för varje ”jag har rätt till…” så måste man innan det ha tagit tag i en ”jag har skyldighet att…”. Att bara peka ut de unga är dock en förenkling av problemet. Det finns renodlade narcissister i alla åldrar, men jag tror inte att barnfostran tidigare i sådan omfattning lett till tillståndet.

Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattade

Narkissos av Jules-Cyrille Cave. Bedårad av sin egen spegelbild.

självbild, sitt stora behov av att befinna sig i centrum, och brist på empati.

Denna patologiska narcissism skiljer sig från den naturliga narcissismen vi alla bär på, känslan av att vilja vara omtyckt.

En personlighetsstörning är varaktig och kan härledas till barndomen. Individer kan kortvarigt uppvisa symtom på samma störning, till exempel under ett pågående trauma eller på grund av en hjärnsjukdom, vilket då kallas personlighetsförändring.

 

(Ur Wikipedia)

Om lekmännen får bestämma så går troligen mer än hälften av oss runt med olika icke fastställda diagnoser. En bisarr tanke som jag brukar leka med ibland är den om att varje människa får radera tio individer på jorden, helt fritt valt. Vem blir sist kvar, för nog tror jag att risken är stor att alla människor kommer att hamna på någons lista. Eller blir det ingen kvar till sist? Kommer de två sista människorna att önska livet ur varandra i exakt samma stund? Jag vet inte, och jag hoppas verkligen att tillfället att studera detta aldrig kommer!
Det är därför det är så skönt att lekmännen oftast inte har något att säga till om. Att det finns en vetenskap bakom det mesta som rör människors hälsa och välmående och ingen utan adekvat utbildning ska kunna sätta en nedvärderande etikett på någon annan.

Så perfekt vore livet om allt vore som det skulle. Idag tycks många äga rätten att förnedra, tillintetgöra och trycka ner människor i sin omgivning. Men var äganderätten kommer från är många gånger otydligt och troligen har de själva bemyndigat sig med den. Ett ”normalt” synsätt på omgivningen verkar inte finnas utan kan kort sammanfattas i ”idioter”, ”skitstövlar” och andra allmängällande tillmälen. Återigen känns den gamla devicen ”Om du är omgiven av idioter kanske du skulle ta en titt på dig själv” som rätt tydlig och träffsäker.