Warning: Use of undefined constant POW_OPT_NAME - assumed 'POW_OPT_NAME' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /customers/8/4/c/hjaltman.se/httpd.www/wp/wp-content/plugins/posts-order-widget/taxonomy.class.php on line 188 Mitt i vardagen | Hjaltman.se

Mitt i vardagen

Söndag kväll

Och allt är sig likt. Det vill säga, inget är sig likt. Idag har jag haft besök av en familj från västjämtland som ville träffa mina hundar, fauvarna. De har läst och hört om rasen men aldrig träffat någon Fauve i verkligheten. Så nu har vi nog fler fauvar i närområdet snart, Axxa charmade dem totalt!

Lugnet efter stormen

Nu sover de så gott båda två. Vi har hamnat i Östjämtland ikväll, för vidare förflyttning mot kusten i morgon bitti. Fibern är avslutad för i år, och vi går mot andra arbetsuppgifter.

Mera ledigt

Är det bara jag som mår sådär av all ledighet? Visst är det skönt och så, men ändå… Det tar bara ett par dar så hamnar jag i världens rastlöshet och börjar vanka av och an. Samtidigt är det så svårt att ta tag i saker, för ”det där kan jag ju lika gärna göra i morgon”. Visst får jag saker gjorda men långt ifrån den omfattning som jag har tid till.

Jag får nog mer gjort när dagarna är strukturerade. Kanske har det med min ”infp-personlighet” att göra, det finns ju ganska väl dokumenterat att det inom ramarna finns just såna här problem. Men som den idiot jag är så går det ju inte att ta till sig fakta. Lite av ”bara för att alla andra som är lika är såhär och sådär så innebär ju inte det att jag är…”.

Kanske mer kunskap stillar frågetarmen?? Hahaha, den är bra – ju mer kunskap, desto fler frågor, fler timmar på Google, i böcker, i min isolerade värld av egna tankar. Det har jag iallafall lärt mig.

God fortsättning :)

Sopslut

Ett fint gammalt uttryck, lika vackert som ”satfläsk” och ”ludermässig”. Sopslut används i avseende om skick om nått som är så slut att det finns inget hopp om räddning. En bilmotor, ett spännband, en livrem såhär efter jul. Använder man det i avseende på mängd så är det slut så ända in i benmärgen. Det finns inte ens en smula, ett vitten, knappt så lukten dröjer sig kvar ens. Sopslut.

Jag är sopslut. Tom i huvudet, slut i kroppen, batteritorsk och energikris. Har inte riktigt koll på var jag ska hämta min energi. Någon som har lite över? Kanske det finns någon som inte riktigt nått nivån sopslut än som kan tänka sig att dela med sig av smulorna? Nån? Näe, trodde just det. Fel tid på året kanske. Men det är ju inte vår än? Inte ens er? Haha, liksom.

Näe, ska försöka överrösta tinnitusen med mina inears och prova sova nån timme.

God jävla fortsättning?

Självkännedom är bra, okunskap bättre… Sen jag började läsa om de olika personligheterna som finns fastställda så har jag funderat mycket. Men inte fan hjälper det? Jag är ju den jag är ändå… Jag har fått ytterligare en etikett bland alla andra, ytterligare en dyrgrip i kartoteket, ännu en stämpel i pannan. Men alla tillmälen är ju på ytan, mitt ”jag” är ju innanför, på djupet. Dit når inte orden. Inte etiketterna heller. Bara känslorna.
God fortsättning på er.

On the road again. And again. And again…

Matstopp i Malung

På väg till Götebööörg… Har aldrig varit dit förr i hela mitt liv, men nu är det andra gången på en dryg månad. Se Göteborg och sedan dö? Eller vad var det man skulle se?

Lugnt i trafiken den här tiden på eftermiddan iallafall så det finns gott om tid att tänka på allt man gjort, skulle ha gjort eller gett blanka fan i att göra. Lite god musik på radion och en del telefonsamtal får den lilla tid som är över att gå ganska fort. Mot oändligheten och viiiidare!

Förkovringens tid

Har läst mycket på slutet. Alltså l-ä-s-t. Visserligen inte gamla hederliga böcker utan e-varianten. En väsentlig skillnad är att böcker luktar godare när man somnat och får dem över näsan. Telefonen eller paddan luktar mest ingenting och de stannar sällan nån längre stund utan ramlar ner på kudden och till sist på golvet. Hur som helst så är det förbannat skönt att läsa. Att släppa allt och bara hänge sig åt boken, att bara gömma sig bakom skärmen eller pärmen(!) och bara vara… Tyvärr har ju dygnsrytmen fått sig en stjärnsmäll, men det är ju snart jul – vi tar återgången till det mer normala framöver tjugondan, eller hur?

På pass

Hösten är här. Så skönt! Bättre luft, bättre temperaturer och framför allt en massa underbar löshundsjakt. Redan som liten älskade jag hösten. Att få följa med till älgskogen, att bara gå där med farsan och hunden. Alla gubbarna som bildade jaktlaget – var och en bidrog till att bilda det som idag framstår som ett mytiskt väsen, en ändå som inte går att ta på, något som inte kan beskrivas. Alla historier på kvällarna, munhuggandet vid passlottningen. Korta anekdoter om just det pass som drogs, hur de drog sig till minnes händelser som var långt innan min närvaro. Hur de varmt och hjärtligt pratade om de som inte fanns med längre.

När jag blev äldre fick jag sitta på passen som var döpta efter någon tidigare jägare. Det var oundvikligt att tankarna kretsade runt de personer jag aldrig träffat men ändå tycktes känna efter att jag hört alla historier. Jag kunde inte återge dem särskilt exakt, men det gjorde inget. Andemeningen hade fångats och fanns där både då och i ett långt senare nu.

Ju äldre jag blev så ökade antalet gubbar som inte längre var med oss. Jag och mina jämnåriga fyllde på underifrån och tog med oss nya kunskaper in i laget. I någon mån började det med komradioapparater som blev allt mer avancerade. Från ett vred graderat från ”A” till ”F” på de gamla 27MHz-tegelstenarna (som för övrigt tog in italienska radioamatörer som dränkte nästan all annan kommunikation) till de moderna 31- och 55-ornas menystyrda pilottoner och ”whisper mode” och hundpejlar av olika märken och tekniker. Smartphones med appar för än det ena, än det andra. Kina-gps:er som tar vid där de komradiobaserade pejlarnas räckvidd inte räcker till. Ledbelysning, solpaneler och batteriaccar ersätter fotogenlampor och i varje vrå av jaktkojan ligger det någon modern pryl på laddning. Bättre bilar och fler skogsbilvägar har lett till att de långa vandringarna ut på pass har minimerats. Vissa pass kan jag minnas tog väl över en timme att komma fram till även om man gick i rask takt. I andra lag, på andra marker, kunde det ta det dubbla. Idag känns det som maxtiden för att ta sig ut på passet når femton-tjugo minuter. I undantagsfall längre såklart, men överlag.

Idag har jag själv tre jakthundar, har nått medelåldern och befinner mig mitt i verkligheten. Vi varierar passittandet med hundföraruppdragen så att det fördelas jämnt mellan hundägarna. Just nu sitter jag på pass och tittar ut över ett ganska händelselöst hygge. Hundarna närmar sig, och allt kan ännu hända. En gärdsmyg tittar förebrående upp på mig där jag sitter i tornet och råkar stöta till termosen. Annars inget, förutom tankarnas eviga vandring. Det är då det slår mig: nu är det jag som minns dem som inte finns med oss, det är jag som berättar historier om passhändelser, det är jag och resten av ”gubbarna” som tillsammans skapar något mytiskt, väsenslevande. De nya och de yngre jägarna lyssnar med vidöppna sinnen, de kommer med frågor och funderingar. Och allt detta gör vi tillsammans.

Livet som jägare upphör aldrig att glädja mig, och jag hoppas jag får många år till där jag kan bidra till detta underbara.

Six feet under

It feels good here, six feet under
And I still wait and wonder
How could I stay there all the time

In my grave it’s warm and cozy
It’s safe, no one disturbs me
I feel fine until the end of time

In some nights I think of lifetime
Sunlight and how the Stars shine
Bit by bit I forget ’bout it

But I guess I’m feeling happy
Unstressed and sometimes sappy
On my own here on my wooden throne

Sol ute, sol inne…

…svart i hjärta, mörkt i sinne. Tror vårdeppen dröjer sig kvar trots kanonväder och ett i övrigt jäkligt gott liv. Men att försöka förklara för de som inget begriper, det är ogörligt. Varje år, varje vår händer samma sak. Jag har ingen aning om varför eller vad som utlöser det, men svartmodet kommer rusande, vemodet strax efter och till sist den där jävla ångesten. Det finns en universallösning; bryt ihop och kom igen. Annars vettefan vad man ska göra.

Att skrika eller inte skrika…

En sån här jävla dag till… Vet inte varifrån de kommer eller var de tar vägen, men de kan stanna där de hör hemma. Långt härifrån. Bortom medvetandets gräns, bortom förståndets rand. Utan mig. Jag vill inte följa med dit. Ibland känns det som det är dit jag är på väg, och troligen är det så. Men att det går så sakta att jag inte märker det samtidigt som det går för fort att förstå. Eller så är jag redan där…