Jakten på rättvisa fortsätter. Allt ska vara jämlikt och rätt fördelat. Så till den grad att rättvisejägaren själv luras då jakten blir målet och målet bleknar bort. Just här, just nu. För det som tidigare har hänt och det som senare ska ske existerar inte. Inte än, vill säga. Framtiden har ju den otäcka egenskapen att man hinner ifatt den. Och dåkanske det inte är lika kul längre. Där, i framtiden, har troligen kriterierna för vad som är rättvist ändrats till rättvisejägarens fördel.

-Och vad fan dillar du om nu då?
-Jag? Vem har sagt det? Jag har väl inte…
-Jorrå, det har du. Men nu är det så här. Och det för att du valt att hantera det på det här viset. EOD, alltså End Of Discussion.

Suck. Så enkelt, ändå så svårt att begripa. Att det ska vara så förbannad svårt att begripa att egna beslut inte alltid leder till fördelar. Att beslut fattade i affekt inte är så genomtänkta. Men so what så länge man får rätt, eller hur? För det verkar vara det viktiga, att ha rätt. Inte för det bästa i situtationen utan mest bara för att… Ha rätt.

-Jamen, hur kan du ens tänka tanken att…
-jamen själv! Ser du inte det absurda i tanken, eller i det du gör, eller i reaktionerna? Är det så j*vla viktigt att få som man vill att de det handlar om blir förpassade till bakgrunden?
-Jag har väl aldrig sagt att…
-Jo. Annars hade aldrig denna diskussion ägt rum. Fast det är rasande likt en monolog redan nu!
-Men så är det ju inte! Jag skulle väl aldrig…
-Vaddå? Vad skulle du aldrig?
-Ingenting…
-Näe. Det är just det. Allt annat är lika vagt och svårt att tro på som just det. Ingenting!? *fnys*

Det är inte så lätt att stå emot, att tänka långsiktigt. Men om andra inte gör det, innebär inte det med automatik att jag måste göra det? Som ett felagerande kräver ett rätt agerande som motvikt, ett hårt ord ett varmt, som en tankevurpa kräver en rättning? Det hade varit lättare att stå emot om det handlade om mig som motpart till allt det galna. Men jag är bara ombud. Min klient är en människa som borde stå långt ovanför all skit som vräks ut, men till sist så stänker det även dit, dit det absolut inte får nå. Och långt före det kommer den sura stanken som är så obegriplig, ”-Var kommer den i från, ta bort den!? -Jag kan inte tyvärr, det enda jag kan göra är att fortsätta försöka skydda dig!”.

Vuxna människor, som stora barn. Allt är svart eller vitt, rätt eller fel. Och alltihop rör sig i en värld något större än dit näsan räcker.