Julafton. Tänk att det blev julafton i år igen. Jag vet att det finns de som hoppats men som samtidigt tvivlat. Det finns de som varit alldeles övertygad om att det kommer att ske i år igen. Jag vet att det finns de som hoppas att julen skulle upplösts i ett mörkt svart vakuum och aldrig hunnit visa sig bland oss. Och så finns det såna som jag, som önskar att julen kunde komma med frid och harmoni, glädje och gemenskap. Att julen kommer med allt det där goda man minns från barndomen, förväntningar och rastlöshet. Att vänta först på att själva julafton ska komma, att det ska bli den tjugofjärde. Sen en lång, lång väntan på julklappsutdelningen.
Att julen skiljer sig så markant för vuxna och för barn? Samma högtid, samma grundförutsättningar, så olika hanterande av allt. Så olika resultat… Få högtider är så förknippade med olika människoöden som julen. Olika välgörenhetsorganisationer kämpar hela helgen med att stötta och glädja ensamma, på tv visar de dramatiserade inslag om ensamhet och misär. Samtidigt vräks det ur reklam om annandagsreor som nuförtiden startar redan på juldagen. Kommersen blomstrar, det konsumeras som om världen går under i morgon och krediterna bara växer. Onkel Scrooge vore stolta över oss som de lydiga undersåtar vi är, ju mer pengar i hans kassakista ju bättre jul. För honom iallafall…
Men nu halkade jag iväg igen – julen ska ju vara en glädjens och gemenskapens högtid. Och självklart är den det! Jag älskar min familj och att vi träffas och umgås. Just i år är det lite speciellt, för Thomas är hemma. Och jo då, han har varit hemma förut – det är inte det som är det speciella. Utan det är att det är första gången han ”på riktigt” inte har bott hemma utan kommer hem och firar jul. Rörigt, men inte desto mindre speciellt! Juldagen och annandagen kommer att handla om att träffa alla dessa man inte träffar ikväll, äta och skratta tillsammans. Underbart!
Men jag vore ju inte den jag är om jag inte kontemplerade lite över allt som vi inte har… Allt som jag inte vill ha! De släktingar jag bett fara nånstans långt långt bort… Måste jag sakna dem, eller är det ok att känna som jag gör? Att det faktiskt är mitt val det handlar om, att jag har valt bort dem nu och för alltid? För jag saknar inte, jag känner inte heller någon glädje över sakens natur. Jag kan konstatera att ”så här är det”, fundera lite över det och sen släppa det. Ingen sorg, ingen glädje, ingen hämndlystnad eller skadeglädje. Bara en komfortabel känsla av tillfredsställelse. Samma tillfredsställelse som när man löst ett jobbigt problem, vilket som helst. Och än idag så får jag ibland frågan om det inte är jobbigt att välja bort släkt såsom jag gjort. Svaret kan jag tycka är rätt självklart även om det tagit några år att förlika mig med det; näe. Jag har inte valt dem, alla familjer är en grupp människor som inte valt varandra. Om sammansättningen då skadar någon eller några i gruppen så löser man det. Klart.
Nu får det räcka. Jag ska inte älta detta mer, åtminstone inte idag. Idag ska jag glädjas och umgås med de jag har, de jag vill ha kvar!
En riktigt God Jul till er alla, var rädd om varandra och var försiktig med lutfisken så ni inte blir sängliggandes i morgon! Och för allt i världen, krama om era barn lite extra så de ser att det inte bara handlar om julklappar.