Jag hade tänkt att göra en sammanställning över året som gått, men inte då. Något annat kom i vägen för det som vanligt. Sen hade ju fejjan så vänligt gjort det åt mig, så är det någon som är nyfiken så finns den länken med i inlägget. För tydlighetens skull så är det bilden till höger… Och eftersom den sammanställningen stämmer åtminstone någotsånär så lämnar jag den därhän och kompletterar med det som jag tycker fattas, och ska försöka tänka lite på vad jag vill att 20fjorton ska bli. MMXIV tror jag det blir med romerska siffror, men där kan jag ha fel. Jag minns tydligt att jag haft det en gång förut. Fel, alltså… 11111011110 blir det i binär form iallafall. 2013 har varit ett ganska snällt år trots allt. Inga stora, dramatiska händelser på det personliga planet.
Förutom Nellie då naturligtvis, att vi miste henne. Det var tungt. Oväntat. Och hon är saknad, nånting alldeles otroligt. Maken till hund, vi lär aldrig få uppleva nån som henne. Vi har Sooki efter henne, och det är mammas flicka på många sätt. Hon är en annan individ med sitt sätt att vara och hon är älskad, unik och perfekt! Men hon är Sooki, som tur är. Lite som motvikt till Nellies bortgång så kom det positiva att vi tog Driva till oss. Fart, fläkt, humor och glädje. Vilken jycke alltså, min liknelse vid en lågt flygande jordfräs får fortsätta gälla på henne för där hon far fram ser det inte riktigt likadant ut som det gjorde innan!

Vänner har kommit och gått under året. En stor fördel med att vara vuxen är att man får välja vilka man vill leka med, åtminstone till största delen. Det är ingen som släpar iväg med en till ett nytt okänt ställe och säger ”där är andra barn, gå och lek nu”. Det kan ju gå bra, men det kan lika gärna bli helt fel. Visst utsätts man för liknande situationer som vuxen också, men valfriheten är så mycket större då.

Jag har fått många nya bekantskaper under året, och dessa hoppas jag håller i sig. Många av de människorna har funnits i närheten länge, men det har aldrig givits tillfälle att bekanta sig närmare. Några är tidigare helt obekanta ansikten som jag också hoppas att få träffa många gånger dels under året som kommer men även långt senare.
Och vad roligt det är att fundera lite över i vilka miljöer man träffas. I jobbet, och då i så olika situationer som i det hopplock av folk som höll till på Mullberget till exempel. Eller när jag blev skickad till Glötesvålen. I somras kom det ett gäng bilar och tillhörande chaufförer från västjämtland som jag inte kände sedan tidigare. Eller runt jakten. I höst har jag träffat många som jag delar mitt främsta fritidsintresse med. Allt från inbitna hundjägare/-ägare till nyutskolade jägarexamselever via högstadieelever som valt jakt på ”elevens val”. Och oavsett hur mycket – eller lite – erfarenhet de haft så har vi kunnat tillföra varandra något. Det gör gott för ödmjukheten att få vara med att dana nya förmågor, oavsett vilket ämne det gäller. I och runt Freddys klass och fritidsintressen rör det sig människor som det nu blir naturligt att träffa och prata mer med. Nästan var som helst finns det anledning att stanna upp och prata en stund.

Thomas fyllde arton i fjol på julafton. En av konsekvenserna av det är att han flyttade till mamma i Sundsvall. Och det har burit med sig att detta år, 2013, har varit det första året någonsin som Thomas inte har bott med mig. Ett naturligt steg kan tyckas och visst är det så. Men hönspappan (tupp-pappa?) i mig reagerar hårt ändå, och det är inte så konstigt. Våra år tillsammans på barrikaderna har nog skapat band som är svåra att se och minst lika svåra att klippa. Det är ju inte så att vi inte har kontakt, ändock är det hårt. Men liten blir stor, drömmer och tror…

Jag bröt ett 25-årigt förhållande hösten i fjol, och har i år hållit mitt löfte att aldrig mer ta kontakt igen. En separation som jag visste måste göras hårt och definitivt, absolut och för alltid. Ett och ett kvarts år ungefär sedan alltså. Att det ska vara så jäkla svårt för kroppen att inse att det aldrig mer kommer att tillföras nikotin? Än i dag händer det att jag letar dosan i byxfickan, att jag efter maten och kaffet vill ta en snus. Icke serru. Kommer inte att hända. Men kroppen fortsätter att bråka, locka och pocka. Som tur är går det över fort, oftast räcker det med att tänka på något annat. Men efter femton månader törs jag snart säga att jag lagt av, för jag undrar om jag inte bara har en prövotid än så länge? Men som sagt – jag har bestämt mig. Har jag en gång lagt av, då får det vara så.

Så, vad önskar jag då av tjugohundra14?
Inte mycket faktiskt. Vilket naturligtvis är en mild lögn. Jag vill bli ekonomiskt oberoende, jag vill kunna jobba när jag vill – inte när någon säger åt mig. Jag vill slippa jobbiga människor och obehagliga situationer. Jag vill slippa värk och oro, jag vill att alla i min närhet får det minst lika bra som mig! Fast egentligen så är jag rätt nöjd om jag kan fortsätta jobba, om jag och min familj mår bra och att vi klarar oss. Att jakten får fortsätta i ungefär samma omfattning som förut och att hundarna klarar sig från skador. Att  livet får gå sin gilla gång utan orättvisor och förnedringar. Att jag och mina nära får vad som anses oss rättvist. Att barn som far illa får upprättelse och hamnar där de känner sig älskade och behövda utan att vara utnyttjade. Att det blir allmänt accepterat att kunna välja sin familj.

Kort sagt så önskar jag åt var och en vad de förtjänar och behöver. Något nyårslöfte tänker jag inte ge, det läggs alldeles för stor vikt vid ett sådant för att det ska vara rimligt. Men jag ska fortsätta min resa mot en bättre hälsa under året tillsammans med jaktkamraterna i hundgården. Jag ska utvärdera och titta över allt som drar åt minussidan – vad kan jag göra för att ändra på saker som inte är bra? Det är ganska sällan någon annan kan göra det åt mig, tar jag inte tag i det själv blir det förmodligen ogjort…

Med dessa ord önskar jag er alla ett Gott Nytt År, och vill tro att året som kommer blir ett av de bättre.