Har nu fortsatt min förkovring både på nätet och inom litteraturen. Alla gånger jag dragit mig undan fester, alla gånger jag tackat nej när polarna velat släpa iväg mig ut, alla gånger jag följt med på galej trots att jag inte haft lust… Allt får sin förklaring nu. Inte för att jag känt något behov av att kunna sätta ord på just de sakerna, för mig har det varit snudd på livsavgörande att jag stått på mig. Men inom det introverta spectrat finns ett dokumenterat behov av ensamhet och ett umgänge begränsat till de absolut närmaste.
En av de fundamentala skillnaderna mellan introvert och extrovert personlighet är hur man laddar batterierna, eller återhämtar sin energi. Hos de introverta så fås energin tillbaks i ensamheten, i ”ingentinget”. Att sitta i soffan en helg utan större utsvävningar än att gå ut med hundarna gör att jag mår bra. Att gå i skogen – med eller utan bössa – långt från larm och sociala händelser är rena balsamet för mitt inre.
Att få läsa om detta, att se att det finns forskning som stöder det som jag känt är underbart. Det bekräftar egentligen bara det jag redan visste, men det blir kanske lättare för omgivningen att förstå om jag kan ge en underbyggd förklaring. Fast, de behöver kanske ingen förklaring. Jag är som jag är och det har de flesta accepterat.
