Är det bara jag som mår sådär av all ledighet? Visst är det skönt och så, men ändå… Det tar bara ett par dar så hamnar jag i världens rastlöshet och börjar vanka av och an. Samtidigt är det så svårt att ta tag i saker, för ”det där kan jag ju lika gärna göra i morgon”. Visst får jag saker gjorda men långt ifrån den omfattning som jag har tid till.

Jag får nog mer gjort när dagarna är strukturerade. Kanske har det med min ”infp-personlighet” att göra, det finns ju ganska väl dokumenterat att det inom ramarna finns just såna här problem. Men som den idiot jag är så går det ju inte att ta till sig fakta. Lite av ”bara för att alla andra som är lika är såhär och sådär så innebär ju inte det att jag är…”.

Kanske mer kunskap stillar frågetarmen?? Hahaha, den är bra – ju mer kunskap, desto fler frågor, fler timmar på Google, i böcker, i min isolerade värld av egna tankar. Det har jag iallafall lärt mig.

God fortsättning :)

Ett fint gammalt uttryck, lika vackert som ”satfläsk” och ”ludermässig”. Sopslut används i avseende om skick om nått som är så slut att det finns inget hopp om räddning. En bilmotor, ett spännband, en livrem såhär efter jul. Använder man det i avseende på mängd så är det slut så ända in i benmärgen. Det finns inte ens en smula, ett vitten, knappt så lukten dröjer sig kvar ens. Sopslut.

Jag är sopslut. Tom i huvudet, slut i kroppen, batteritorsk och energikris. Har inte riktigt koll på var jag ska hämta min energi. Någon som har lite över? Kanske det finns någon som inte riktigt nått nivån sopslut än som kan tänka sig att dela med sig av smulorna? Nån? Näe, trodde just det. Fel tid på året kanske. Men det är ju inte vår än? Inte ens er? Haha, liksom.

Näe, ska försöka överrösta tinnitusen med mina inears och prova sova nån timme.

Självkännedom är bra, okunskap bättre… Sen jag började läsa om de olika personligheterna som finns fastställda så har jag funderat mycket. Men inte fan hjälper det? Jag är ju den jag är ändå… Jag har fått ytterligare en etikett bland alla andra, ytterligare en dyrgrip i kartoteket, ännu en stämpel i pannan. Men alla tillmälen är ju på ytan, mitt ”jag” är ju innanför, på djupet. Dit når inte orden. Inte etiketterna heller. Bara känslorna.
God fortsättning på er.

Har läst mycket på slutet. Alltså l-ä-s-t. Visserligen inte gamla hederliga böcker utan e-varianten. En väsentlig skillnad är att böcker luktar godare när man somnat och får dem över näsan. Telefonen eller paddan luktar mest ingenting och de stannar sällan nån längre stund utan ramlar ner på kudden och till sist på golvet. Hur som helst så är det förbannat skönt att läsa. Att släppa allt och bara hänge sig åt boken, att bara gömma sig bakom skärmen eller pärmen(!) och bara vara… Tyvärr har ju dygnsrytmen fått sig en stjärnsmäll, men det är ju snart jul – vi tar återgången till det mer normala framöver tjugondan, eller hur?