Att upptäcka narcissism är inte enkelt. Så länge allt är bra kan störningen ligga långt under ytan, dold för alla. Men den dagen motgångarna kommer så kryper den upp till ytan med siktet inställt på alla som inte faller inom de egna acceptansramarna. Falska anklagelser, lögner och påhopp. Ofta med hjälp av så kallade flygande apor, personer i narcens (nu kortar jag ner narcissist till narc för läsbarhetens skull) närhet som med eller utan deras vetskap utnyttjas av narcen för att sprida skitsnacket. En flygande apa är inget annat än en nyttig idiot, ett verktyg för narcen som används för egna syften. En flygande apa ges intrycket av att vara en viktig person i narcens liv, men i verkligheten är detta fallet bara så länge narcen har nytta av apan.

Att missbehaga en narcisisst leder ofelbart till gräl. Gräl som går så långt att man ger narcen rätt bara för att få lugn. I långa perioder var det så, ofta under hot om att avsluta förhållandet. Och allt var mitt fel. Även det som gjordes mot mig var mitt fel, för det var ju bara en reaktion på vad redan gjort. Men jag höll med i lögner och påhitt. Avskyvärda saker jag påstods ha gjort. Efter att ha nekat så många gånger så resignerade jag och höll med. Jag orkade inte tjafsa om samma saker om och om och om igen… Den utmattningsteknik som används är så otroligt effektiv, till sist håller man med om allt bara för att det är enklast. Efter nog lång nedbrytning kan de säga vad som helst och man orkar bara inte argumentera emot.

Oavsett om man säger emot med sanningen eller tvingas med i en lögn så kan man vara säker på att det används emot en själv senare. Narcens oemotstridliga rättighet att alltid veta bäst är vad som räknas i slutänden. Det är dit allt kommer att komma innan det blir lugnt igen. Till nästa gång. Och när den kommer vet ingen. När som helst, utan förvarning. Man tycker det skulle vara uppenbart då det är mitt fel att utbrotten kommer; något jag sagt eller gjort. Något jag inte sagt eller gjort. Eller något jag tänkt göra.

Att göra sig fri från det koppel en narc tvingar in en i är inte lätt. Jag försökte den mjuka vägen utan orätt behandling, inga hårda ord eller annat. Det gick bra ett tag. Sedan började påhoppen igen, och det med hjälp av ”fakta” inhämtad av aporna. Inte ens efter att det var slut fick jag vara ifred. Det ska snokas och rotas, gemensamma bekanta ska övertygas för att hjälpa till att smutskasta, min familj ska vinnas över till den ”rätta” sidan och så vidare. Inget pris är för högt för en hämnd på den som svikit en narc. Till och med de rättsvårdande instanserna skulle blandas in, men de såg rakt igenom både lögner och dikt. Allt lades ner utan vidare åtgärd.

Vi får väl se nu hur det går. Det bästa vore om folk vore bättre på att sköta sitt eget, men dit är det långt. Det är så otroligt mycket enklare att se andras ”problem” och använda dem för att skyla över sina egna.

Hösten är här. Så skönt! Bättre luft, bättre temperaturer och framför allt en massa underbar löshundsjakt. Redan som liten älskade jag hösten. Att få följa med till älgskogen, att bara gå där med farsan och hunden. Alla gubbarna som bildade jaktlaget – var och en bidrog till att bilda det som idag framstår som ett mytiskt väsen, en ändå som inte går att ta på, något som inte kan beskrivas. Alla historier på kvällarna, munhuggandet vid passlottningen. Korta anekdoter om just det pass som drogs, hur de drog sig till minnes händelser som var långt innan min närvaro. Hur de varmt och hjärtligt pratade om de som inte fanns med längre.

När jag blev äldre fick jag sitta på passen som var döpta efter någon tidigare jägare. Det var oundvikligt att tankarna kretsade runt de personer jag aldrig träffat men ändå tycktes känna efter att jag hört alla historier. Jag kunde inte återge dem särskilt exakt, men det gjorde inget. Andemeningen hade fångats och fanns där både då och i ett långt senare nu.

Ju äldre jag blev så ökade antalet gubbar som inte längre var med oss. Jag och mina jämnåriga fyllde på underifrån och tog med oss nya kunskaper in i laget. I någon mån började det med komradioapparater som blev allt mer avancerade. Från ett vred graderat från ”A” till ”F” på de gamla 27MHz-tegelstenarna (som för övrigt tog in italienska radioamatörer som dränkte nästan all annan kommunikation) till de moderna 31- och 55-ornas menystyrda pilottoner och ”whisper mode” och hundpejlar av olika märken och tekniker. Smartphones med appar för än det ena, än det andra. Kina-gps:er som tar vid där de komradiobaserade pejlarnas räckvidd inte räcker till. Ledbelysning, solpaneler och batteriaccar ersätter fotogenlampor och i varje vrå av jaktkojan ligger det någon modern pryl på laddning. Bättre bilar och fler skogsbilvägar har lett till att de långa vandringarna ut på pass har minimerats. Vissa pass kan jag minnas tog väl över en timme att komma fram till även om man gick i rask takt. I andra lag, på andra marker, kunde det ta det dubbla. Idag känns det som maxtiden för att ta sig ut på passet når femton-tjugo minuter. I undantagsfall längre såklart, men överlag.

Idag har jag själv tre jakthundar, har nått medelåldern och befinner mig mitt i verkligheten. Vi varierar passittandet med hundföraruppdragen så att det fördelas jämnt mellan hundägarna. Just nu sitter jag på pass och tittar ut över ett ganska händelselöst hygge. Hundarna närmar sig, och allt kan ännu hända. En gärdsmyg tittar förebrående upp på mig där jag sitter i tornet och råkar stöta till termosen. Annars inget, förutom tankarnas eviga vandring. Det är då det slår mig: nu är det jag som minns dem som inte finns med oss, det är jag som berättar historier om passhändelser, det är jag och resten av ”gubbarna” som tillsammans skapar något mytiskt, väsenslevande. De nya och de yngre jägarna lyssnar med vidöppna sinnen, de kommer med frågor och funderingar. Och allt detta gör vi tillsammans.

Livet som jägare upphör aldrig att glädja mig, och jag hoppas jag får många år till där jag kan bidra till detta underbara.

It feels good here, six feet under
And I still wait and wonder
How could I stay there all the time

In my grave it’s warm and cozy
It’s safe, no one disturbs me
I feel fine until the end of time
…

In some nights I think of lifetime
Sunlight and how the Stars shine
Bit by bit I forget ’bout it

But I guess I’m feeling happy
Unstressed and sometimes sappy
On my own here on my wooden throne