Jag fortsätter med mina skrönor och pastischer angående julen. Och i mitt sinne så handlar julen fortfarande om att umgås med varandra, att omge sig med familjen och att äta gott. Att det i första hand är barnens högtid. Att koppla av från vardagen och att återhämta sig efter höstmörkret. Det är trots allt ganska ont om helger som innehåller -afton, -dagen och annandag -. I princip tre arbetsbefriade dagar, och ligger de i anslutning till en helg kan det bli ännu fler. I år kan man med hjälp av två semesterdagar vara ledig nio dagar i sträck, och med hjälp av tre semesterdagar kan man utöka detta till tolv dagar! Snacka om att det är löntagarnas år i år! Att ta ledigt i tre dagar för att vara ledig i nästan två veckor, det är välinvesterad tid.

Men varför är inte människor utvilad då? Kan det ha något att göra med stressen som byggs upp redan i början av november? Kanske med hysterin runt julklappar som i en del fall börjar ännu tidigare? Eller kraven runt julbordet som ska innehålla både presspatéer, lingonsylta, köttfötter, janssons sylta, grisbullar och ett trettiotal andra rätter som ingen egentligen är så förtjust i men som ”måste” vara på julbordet?
– ”Det blir ingen jul utan gammelfarmor Astas hemgjorda kalvsylta, och den ska förbannemig göras EXAKT som hon gjorde den!”
– ”VA!? Finns det inga rabarberssaftsmarinerade krusbärsollon!? Hur ska jag nu kunna fira jul, ni har ju förstört alltihop!”

Och nu, på annandagens sena kväll så står där på bordet, i skafferiet och i kylskåpet mängder med mat kvar. Överst står det nästan fulla fat av det där som bara ”måste” finnas på julbordet, för vad för sorts jul vore det annars? Folket i gården ligger proppmätta och spyfärdiga på soffor och sängar medans mor i huset sliter i sitt anletes svett för att ta reda på disk och rester, städa bort julklappspapper, gamla servetter och kvarglömda släktingar… I morgon är det jobb som väntar för de som inte hade några semesterdagar kvar.

Själv har jag jobbat. Jag har sandat och sandat, och jag har gjort det igen. Dag och natt. Inte varje dag och natt, men både och. Det regnade julen -13, det kommer jag att komma ihåg. Jag kommer att minnas is och regn, snökedjor och dikeskörningar. Men jag kommer också att minnas mina söner tillsammans med min övriga familj. Jag var tvungen att åka mitt i klapputdelningen på julaftonskvällen, och var inte hemma förrän tidigt nästa morgon. Jag är lyckligt lottad som har dessa människor i min närhet, de förstår att jag måste åka. När till och med jag har svårt att ta in att jag måste iväg, då förstår de. Jag lämnar några för att hjälpa många. Rätt logiskt. Men trist. De gillar det inte heller, men de förstår.

Jouren på väghållningen medför ett koppel av 45 minuters längd. Så lång tid har vi på oss när de ringt, efter 45 minuter ska vi sitta i bilarna och helst ha startat aktuell åtgärd redan. 45 minuter är inte särskilt länge, inte när man vill vara social och hälsa på någon. Har man då otur så hinner man fram till en kompis eller släkting precis innan det ringer så man får kasta i sig kaffet och harkla fram en ursäkt; ”Jag är hemskt ledsen, men vi får ses en annan gång… Hörs, hörrni”. Inte så kul oftast. Vilket gör att man drar sig för att åka nånstans. Det är lite olika beroende på väderläge såklart, men som det varit nu på slutet har det varit ordentligt påfrestande. Det kan ha varit femton minusgrader på morgonen när jag klivit upp för att sedan vid frukost gått över på plus. Hur planerar man en sån dag i detta yrke? Jo, man sitter och väntar… Och väntar…

Näe, nu ska jag inte ondgöra mig över jobbet, för jag tycker mycket om det jag håller på med. Vad jag inte gillar är början av denna vinter, jag börjar hata isföre och regn. Det går inte att gå ute, man är livrädd att halka vilket gör att man spänner sönder sig. Skulle man dessutom verkligen halka, ja då sträcker man sönder sig i ryggen strax innan man landar och slår sig blå och gul. Hundarna, tre tikar, törs ju nästan inte sätta sig och kissa – de verkar livrädda att de fläker sig! Det är till att leta reda på en snöfläck där de kan sätta sig i tur och ordning… Och detta har jag haft alldeles fullt med i julhelgen. Halka. Regn. Halka. Sandningssand. Halka. Men tillsammans med detta, eller bättre sagt, i perioderna mellan detta så har jag haft min familj. Bägge pojkarna (vilket händer sällan nu när Thomas bor vid kusten). Och det är jag tacksam för. Att vi har varandra, mina grabbar och jag.

God Fortsättning till er alla.

PS Tack Nettan för uttrycket ”Tokka julhelg”, det var du som introducerade det för mig en gång för längesen. Och så otroligt användbart det är, året om! DS