Februarijakt med hund

Hur det nu är så är det trots allt februari och jag har en kortbent småviltshund. Kanske är det inga problem då även det lovliga småviltet dras med samma problem, eller “förutsättningar” heter det väl. Men det finns inget småvilt i skogen som delar samma förutsättningar när det gäller densitet. En hare är ju enkelt förklarat 1:1 i förhållande storlek-vikt. Ekorre (inte lovlig visserligen men ändock småvilt i skogen) likaså, ungefär 1:1. Mård, mink, hermelin, you name it. Alla är otroligt bra anpassade för ett liv i snön.
Släpp sen en slank, elegant fauvetik i rätt bra form och hon sjunker som en gråsten i snön! Små vackra feminina tassar på smala men starka ben. Muskler, muskler och åter muskler. Ett vikt-storleksförhållande på 3:1 om inte mer! Mer anpassad för snårig grön barmarksterräng än vit kallsnö utan nån som helst bärighet.

Så, med detta i åtanke så kan jag presentera dagens jakt med Driva. Ca 2,5 timme i djup snö med en hare som älskar att krångla med avhopp och bakspår. En hare som dessutom inte gör någon större insats att sticka därifrån utan som vackert håller jämt avstånd till tokfan som kommer bakom och väsnas. En perfekt hare för Driva att träna på helt enkelt! Hon har försökt förut men inte lyckats reda ut rätt krångliga morgonspår så hon har gett upp. Nu har hon troligen fått upp intresset för hare rejält och det förlänger ju jaktsäsongen med två månader för vår del. Nog snackat, så här såg det ut:
[map style=”width: auto; height:400px; margin:20px 0px 20px 0px; border: 1px solid black;” gpx=”https://hjaltman.se/wp/wp-content/uploads/jagdriva.gpx”]

Rätt ointressant egentligen, men kul för mig som hundägare/förare. Men den s*tans plugin’en som ska sköta kartor och spår har delvis tagit semester då jag inte kan visa fler än ett spår i taget. Hm. Återkommer…

Gamla hjulspår

Ja ni. Saker och ting är föränderliga, dynamiska och utvecklande. Framgång består av lika delar erfarenhet, gamla kunskaper och nyerövrade insikter samt en dos god vilja. Motsatser finns, det finns både bakåtsträvande och fördummande element men de gör inte mycket skada när de väl gjort sig synliga.

Jag har beroende på fundamentalt ändrade uppfattningar om rätt mycket beslutat att nystarta mitt inläggsskrivande. Starten på det nya blir någonting mellan nu och sen, tankar och idéer ska göra några varv först.

Mae råkes!

En vanlig promenad

Eftersom flocken består av en brokig skara individer med  olika intressen och framavlade egenskaper så kan en helt vanlig promenad te sig ganska kul! Nu på morgonen till exempel så tänkte jag vara lite arbetsbesparande och gå med alla tre på en gång. Men hur?
Jo, Vilja fick gå i koppel. Klart enklaste lösningen vad gäller henne, annars sköter hon motionerandet själv och det gillas inte alla gånger.
Sooki då. Hon har ju inte behovet av att kuta land och rike runt utan håller sig i närheten hela tiden. Alltså får hon gå lös, naturligtvis har jag ett koppel i fickan om det skulle behövas.
Återstår den lågt flygande jordfräsen, Driva. Att ha henne i koppel tillsammans med Vilja är uteslutet. Vi skulle se ut som en trål som fastnat i propellrarna till ett sjöflygplan efter en stund. Att ha henne lös kan funka, men vem vet var hon tar vägen? Inkallningen fungerar, men det gäller ju att hon är inom hörhåll då också… Att lämna henne hemma förtar ju liksom hela idén med att gå med alla tre samtidigt. Ett imaginärt koppel blev lösningen – jag satte på henne pejlen och valde istället promenadväg med omsorg. Också där naturligtvis med ett koppel i fickan, det känns onödigt att göra det svårare än nödvändigt.

Så, iväg bär det i sakta lunk. Förkylningen gör att minsta ansträngning leder till huvudvärk, andtäppa och ett flås som hörs vida omkring. Vilja lunkar på bredvid mig, hon är otrolig att gå i koppel med. Hon släpper nästan allt av dumheter och följer fogligt med på promenaden. Sooki får ju som vanligt Goldenfnatt de första 10 minuterna, sen börjar hon sansa sig och letar igenom omgivningarna. Driva, vår lilla Driva… Full fart från början till slut – först söker hon igenom närområdet, sen ger hon sig på Sooki. Får hon då upp farten på Sooki så är det fullt drev en stund, tills Sooki tröttnar på att vara hare. Vilja tittar på dem, suckar och går åt motsatt håll. Driva attackerar då genast Vilja som kort och gott sätter sig ner. Men då piggnar ju Sooki i ordentligt och springer i åttor mellan granar och tallar. Driva skallar för fullt fem-tio meter bakom och driver Sooki stenhårt, in i bukt efter bukt. Vilja suckar igen och tittar på mig som om jag skulle ha något med saken att göra…

Mitt i allt detta kan det hända att det luktar gott. Driva sticker som en furie in i det tätaste elände man kan tänka sig och söker för fullt där inne. Hon parerar, dyker och hoppar över hinder med en fart som är otrolig! Hon hittar en framkomlig väg genom detta snår och ris på ett sätt som jag tror inte hon är medveten om själv. Det bara funkar, helt enkelt! Några gånger hörs väckskall, men det vill sig inte riktigt idag, så hon är strax tillbaks. Vilja tittar på henne – och ser bara ut att vilja gå hem…

En helt vanlig promenad alltså. Men så full i energi och liv mitt i vardagen, snacka om att ta dagen som den kommer. Vilja utmålas lite som en surknul och tråkmåns nu, men så är det inte. Hon formligen exploderar när hon kommer lös, och är det då någon av de andra som är lös samtidigt så är det nog Vilja som är värst många gånger. Men hon är så härlig på det, i koppel är det sällan några dumheter utan det bara flyter på. Det blir nog så när jakthundarna har en gemensam ledig dag!