Och allt är sig likt. Det vill säga, inget är sig likt. Idag har jag haft besök av en familj från västjämtland som ville träffa mina hundar, fauvarna. De har läst och hört om rasen men aldrig träffat någon Fauve i verkligheten. Så nu har vi nog fler fauvar i närområdet snart, Axxa charmade dem totalt!
Nu sover de så gott båda två. Vi har hamnat i Östjämtland ikväll, för vidare förflyttning mot kusten i morgon bitti. Fibern är avslutad för i år, och vi går mot andra arbetsuppgifter.
Årets november slår nog rekord. Tror aldrig jag stött på så många skitgrejor som kulminerat i just november.
Flera av dem är bara att lägga åt sidan då det visade sig att motparten inte hade något att komma med… Jag visste det, motparten visste det. De som skulle övertygas om motsatsen upptäckte det. Nu är det ett koppel av nyttiga idioter som kvarstår, men det må vara. De är ändå bara inskränkta små människor som inte har något annat syfte än att föda sig på andra, att överleva på den energi de orättmätigt stjäl från andra. De tror felaktigt att de betyder något i det stora hela, men inte då. De får dock leva vidare i villfarelsen då var och en är lyckligast i sin egen enfald.
Gorma gick igenom en jävla pärs. Hon fick i sig något som magen inte klarade av att smälta, detta något fortsatte in i tarmarna och pluggade igen hela hennes system. Till sist fick hon så kallade fekala kräkningar, hon spydde ur sig avföringen helt enkelt. De tror att hon ätit en majskolvsstubbe, alltså mittendelen av en majskolv. Var hon hittat den har jag ingen aning om, jag har inte haft majskolvar hemma sen sommaren i fjol. Dessutom visste jag sen förut att deras magar inte klarar av dem så jag är väldigt noga med att inte lämna sånt framme. De åker i samma påse som olämpliga ben. Hon vägde mellan 13 och 14 kilo när det var som sämst. De visste inte om hon skulle orka vakna ur narkosen efter operationen ens. Men nu är hon pigg och glad, väger in på 22 kg just nu och är odygdigare än nånsin go’vovvan min ♥️ Flera stora tack ska utdelas för hjälp jag fått med henne. Djursjukhuset i Östersund så klart, utan dem vettefan hur det skulle ha gått… Freddy, älskade grabb. Vilket jobb han har gjort under tiden hon var sjuk. Både vårdat henne och hjälpt till med de andra. Hon bodde till och med hos honom i Svenstavik en vecka under konvalescensen. Annica och Robert ska också ha ett stort tack för att hon fick bo där, och för all hjälp under tiden.
Allt skit som har hänt har begränsat möjligheterna till jakt. Stora tack ska riktas till Fanbyns jaktlag för alla tillfällen de givit mig och hundarna att få komma ut i skogen. Lika så till Ralf som låter mig jaga på deras mark.
Ett par veckor efter hennes hemkomst så har det nu blivit dags att presentera henne här i bloggen: Nolruns Klura, eller Gorma som hon heter till vardags. Hon kom hit dagen före midsommarafton nu i år, på dagen åtta veckor gammal. Vi har använt veckorna till att bekanta oss med varandra, och vi har även låtit alla hundar tillsammans vänja sig vid de nya förutsättningarna. Det går bra, det är en tuff tjej som landat hos oss. Framgent kommer jag att försöka skriva ner vad som händer, men än så länge är det ganska lugnt. Det som hänt är att hon fått ståndöron på bägge sidor, så hon är på god väg att bli stor nu!
Så, äntligen offentliggjordes resultatet av vårt första drevprov:, 1+3 rå, 30 ep!! Otroliga resultat åt en otrolig hund, domarens preliminärabedömning gav 27 ep så hon fick ökade poäng av kollegiet. Nu fortsätter vi till hösten på vår väg mot championatet, och det tror jag inte är något problem.
Resultatet på Bassetklubbens sida: http://sbakno.se/empty_50.html
Pristagaren själv tar sina framgångar med ro:
Ja ni, detta gick ju bra =)
Ivern vid släpp går ju inte att ta miste på. Och det tog heller inte många minuter så hade hon upptag.
Släppte Driva 10.20 ca, och upptag alldeles utanför tomtgränsen. Vi lyckades se drevdjuret efter kanske trettio-trettiofem minuters drev och dessutom inom skotthåll, men då det var ett hondjur så avstod jag från skott. Denna tid på året är det viktigare än nånsin att kunna välja sin avskjutning tycker jag. Hon avbröt självmant och kom tillbaks till mig ca 80 minuter efter släpp, och då hade hon drivit hela tiden utom 5 minuter i början och kanske 5-7 minuter i slutet. En helt ok dag mao.
Eftersom bägge jakthundarna sen början på november har stått mer eller mindre stilla från andra aktiviteter än promenader efter trampade stigar på grund av föret så var det väldigt skönt att äntligen få släppa igen. Tassarna fick lite stryk av föret, men det var troligen på grund av att det tunna snöskikt som låg var grovt och hårt. Någon skavningsrisk fanns inte som tur var, varken för drevdjur eller hund. Nu tog jakten slut ändå idag då Driva gick i löp, vi såg de första tecknen när vi kopplat och var på väg hem.
Hur det nu är så är det trots allt februari och jag har en kortbent småviltshund. Kanske är det inga problem då även det lovliga småviltet dras med samma problem, eller ”förutsättningar” heter det väl. Men det finns inget småvilt i skogen som delar samma förutsättningar när det gäller densitet. En hare är ju enkelt förklarat 1:1 i förhållande storlek-vikt. Ekorre (inte lovlig visserligen men ändock småvilt i skogen) likaså, ungefär 1:1. Mård, mink, hermelin, you name it. Alla är otroligt bra anpassade för ett liv i snön.
Släpp sen en slank, elegant fauvetik i rätt bra form och hon sjunker som en gråsten i snön! Små vackra feminina tassar på smala men starka ben. Muskler, muskler och åter muskler. Ett vikt-storleksförhållande på 3:1 om inte mer! Mer anpassad för snårig grön barmarksterräng än vit kallsnö utan nån som helst bärighet.
Så, med detta i åtanke så kan jag presentera dagens jakt med Driva. Ca 2,5 timme i djup snö med en hare som älskar att krångla med avhopp och bakspår. En hare som dessutom inte gör någon större insats att sticka därifrån utan som vackert håller jämt avstånd till tokfan som kommer bakom och väsnas. En perfekt hare för Driva att träna på helt enkelt! Hon har försökt förut men inte lyckats reda ut rätt krångliga morgonspår så hon har gett upp. Nu har hon troligen fått upp intresset för hare rejält och det förlänger ju jaktsäsongen med två månader för vår del. Nog snackat, så här såg det ut:
[map style=”width: auto; height:400px; margin:20px 0px 20px 0px; border: 1px solid black;” gpx=”http://hjaltman.se/wp/wp-content/uploads/jagdriva.gpx”]
Rätt ointressant egentligen, men kul för mig som hundägare/förare. Men den s*tans plugin’en som ska sköta kartor och spår har delvis tagit semester då jag inte kan visa fler än ett spår i taget. Hm. Återkommer…
Eftersom flocken består av en brokig skara individer med olika intressen och framavlade egenskaper så kan en helt vanlig promenad te sig ganska kul! Nu på morgonen till exempel så tänkte jag vara lite arbetsbesparande och gå med alla tre på en gång. Men hur?
Jo, Vilja fick gå i koppel. Klart enklaste lösningen vad gäller henne, annars sköter hon motionerandet själv och det gillas inte alla gånger.
Sooki då. Hon har ju inte behovet av att kuta land och rike runt utan håller sig i närheten hela tiden. Alltså får hon gå lös, naturligtvis har jag ett koppel i fickan om det skulle behövas.
Återstår den lågt flygande jordfräsen, Driva. Att ha henne i koppel tillsammans med Vilja är uteslutet. Vi skulle se ut som en trål som fastnat i propellrarna till ett sjöflygplan efter en stund. Att ha henne lös kan funka, men vem vet var hon tar vägen? Inkallningen fungerar, men det gäller ju att hon är inom hörhåll då också… Att lämna henne hemma förtar ju liksom hela idén med att gå med alla tre samtidigt. Ett imaginärt koppel blev lösningen – jag satte på henne pejlen och valde istället promenadväg med omsorg. Också där naturligtvis med ett koppel i fickan, det känns onödigt att göra det svårare än nödvändigt.
Så, iväg bär det i sakta lunk. Förkylningen gör att minsta ansträngning leder till huvudvärk, andtäppa och ett flås som hörs vida omkring. Vilja lunkar på bredvid mig, hon är otrolig att gå i koppel med. Hon släpper nästan allt av dumheter och följer fogligt med på promenaden. Sooki får ju som vanligt Goldenfnatt de första 10 minuterna, sen börjar hon sansa sig och letar igenom omgivningarna. Driva, vår lilla Driva… Full fart från början till slut – först söker hon igenom närområdet, sen ger hon sig på Sooki. Får hon då upp farten på Sooki så är det fullt drev en stund, tills Sooki tröttnar på att vara hare. Vilja tittar på dem, suckar och går åt motsatt håll. Driva attackerar då genast Vilja som kort och gott sätter sig ner. Men då piggnar ju Sooki i ordentligt och springer i åttor mellan granar och tallar. Driva skallar för fullt fem-tio meter bakom och driver Sooki stenhårt, in i bukt efter bukt. Vilja suckar igen och tittar på mig som om jag skulle ha något med saken att göra…
Mitt i allt detta kan det hända att det luktar gott. Driva sticker som en furie in i det tätaste elände man kan tänka sig och söker för fullt där inne. Hon parerar, dyker och hoppar över hinder med en fart som är otrolig! Hon hittar en framkomlig väg genom detta snår och ris på ett sätt som jag tror inte hon är medveten om själv. Det bara funkar, helt enkelt! Några gånger hörs väckskall, men det vill sig inte riktigt idag, så hon är strax tillbaks. Vilja tittar på henne – och ser bara ut att vilja gå hem…
En helt vanlig promenad alltså. Men så full i energi och liv mitt i vardagen, snacka om att ta dagen som den kommer. Vilja utmålas lite som en surknul och tråkmåns nu, men så är det inte. Hon formligen exploderar när hon kommer lös, och är det då någon av de andra som är lös samtidigt så är det nog Vilja som är värst många gånger. Men hon är så härlig på det, i koppel är det sällan några dumheter utan det bara flyter på. Det blir nog så när jakthundarna har en gemensam ledig dag!
